Saker man kommer sakna

Det finns vissa saker som är väldigt bra med Brasilien och det finns det som är mindre bra. Tänkte skriva här lite av det bästa sakerna jag hittat och det jag kommer sakna nu när jag är tillbaka i Sverige.

Tiden och stressen

Brasilianare lever helt klart med en annan tidsuppfattning. Saker behöver inte hända just nu. Busstidtabeller är mer en riktlinje. En startlista på en orienteringstävling är också mer en riktlinje, lite relativ till arrangörens känsla. Ibland var detta lite jobbigt att inte ha kolla på exakt allt medans ibland är det rätt gött att bara glida med och inte kolla så mycket på klockan. Min känsla är att Brasilianare i allmänhet är mindre stressade och har en bättre psykisk hälsa än svenskar.  Det är något att sakna när det känns som var och varannan svensk går regelbundet till psykolog.

Frukt

Brasilien är av världens största fruktproducenter, varje butik har massor av frukt till mycket bättre priser än i Sverige. Den absolut vanligaste och billigaste frukten i södra Brasilien är bananer. Det växer lite varstans och det finns vilda bananer längst vägarna, precis som äpplen här i Sverige. Det finns ett talesätt att man säljer något till priset av bananer. Då är det billigt! Jag fattade inte detta först än slutet av resan. Detta för att man köper bara bananer i stora klasar. Det kändes som ett jobbigt projekt att köpa tio bananer till en själv. När jag sen insåg att det knapp kosta något så kändes det mindre jobbigt. Så sista veckorna åt jag en del bananer. Det finns självklart lite olika sorters bananer och välja mellan också. Fick aldrig riktigt grep om skillnaderna.

Andra frukter det finns mycket av är mango, ofta har affärerna flera sorters mango. Det finns stora, små, söta, gröna, rosa, röda mm. Så där har jag testat en hel del. Gott! Det är en rätt vanlig frukost i Brasilien att man bara äter frukt. Lite ananas, papaya och melon var alltid givna inslag det gånger jag åt frukost på hotel.

Det finns också en hel uppsjö av frukter jag aldrig sett i Sverige. Självklart behövdes det testas lite.

Att vara utlänning

Ibland är det faktiskt riktigt skönt att vara utlänningen. Det finns många situationer när man i Brasilianares sällskap lugnt kan luta sig tillbaka och låta någon annan lösa problemet. Det är faktiskt jätteskönt ibland. Även sådan saker som gatuförsäljare och tiggare är lätt avfärdade med orden “Não fala português!” (Jag pratar inte portugisiska), det tricket använde jag även när jag faktiskt förstod vad de sa.

Också är det så att man kan få väldigt mycket uppmärksamhet vid vissa tillfällen om man som svenska vistas i Brasilien. Man anses exotisk och man får många frågor, det ska tas selfies mm. Ibland är det riktigt roligt att få känna sig lite speciell. Jag med mina 195 cm har haft rätt svårt att dölja att jag inte är Brasilianare, då deras medellängd är betydligt lägre än i Sverige. Jag har t.ex. blivit frågad på gatan om jag inte ville börja på en modellagentur  något mina vänner som vad med mig vid tillfället tyckte var väldigt roligt. Jag tacka dock nej till erbjudandet.

Stränder

Milslånga stränder och härligt väder, underbart!

Florianópolis är mest känd för sina stränder. Jag tror jag hade runt 50 km sandstrand inom en timmes resa. En intressant sak är att det finns massa typer av stränder. Det finns surfstränder, det finns kitestränder, det finns familjestränder, det finns badstränder, det finns lugna stränder det finns partystränder mm. Personligen gillade jag mest att åka till surfstränderna, inte för att surfa utan mest för att leka i det stora vågorna. Sånt får man inte i Sverige så man måste passa på även om det ibland var ett slagsmål för att hålla sig ovanför ytan när det stora vågorna drog med en.

Vänligheten

I Sverige har vi en kultur av att man sköter sig själv så blir det bäst så. Brasilien har en mycket mer delande kultur. Man värnar på ett helt annat sätt om sina medmänniskor. Jag har många gånger känt mig otroligt omhändertagen av vilt främmande människor som bara vill hjälpa mig. Det är självklart något man kan sakna. Jag tycker det är fascinerande hur detta inte bara avspeglar sig på mer än bara kommunikation. T.ex. på en restaurang i Brasilien är det vanligast att man beställer in mat till hela bordet på stora tallrikar så får man dela själva vid bordet. Man beställer oftast öl på literflaskor som man sen delar runt bordet. Man delar med sig och hjälps åt. Så fungerar hela Brasilien.

Utvecklingskurvan

Det är roligt att lära sig saker. I Brasilien var detta så uppenbart hela tiden. Det man inte förstod ena veckan lärde man sig till nästa. Varje dag kunde man verkligen känna att man gjort framsteg med det ena eller det andra. Det var en himla skön känsla att vara i konstant utveckling. Det här gällde mest språket men även andra saker som att bara hitta i staden. Det är något jag kommer sakna, känslan av att alltid utvecklas. Det är inte samma grej i Sverige.

/Robert som drömmer sig tillbaka

Välkommen hit, välkommen hem

Nu är jag tillbaka på svensk mark igen.  Kan inte säga annat än att det känns bra att vara tillbaka. Självklart är det ledsamt att lämna ett Brasilien jag drivits i. Fast samtidigt känns det otroligt spännande med allt jag har att vänta här i Sverige. Avsluta studierna, njuta av sommaren och sen flytta till ny stad och börja jobba till hösten.

Brasilien går mot bara kallare tider och Sverige mot sommar. Brasilien är inte alls förberedda på att det ska bli kallt. Husen är helt oisolerade och ouppvärmda. Sista vecka kröp tempen ner till runt 14 grader på nätterna då är det 14 grader inomhus också, det är inte så mysigt. Framför allt inte att göra saker som att duscha när badrummet är 14 grader. Kändes verkligen inte som jag ville vänta in 5 grader inomhus som det snart får under deras vinter. Med 5 grader inomhus förstår jag varför alla brassar hatar kylan och tror att en svensk vinter är en säker död.

Sista två veckorna åkte jeansen fram igen som jag bara använt på kvällstid tidigare. Sista veckan så fick även tjocktröjan vara med. Tjocktröjan som jag jag inte använt alls sen jag lämnade planet där i februari. Nu blev det åt andra hållet, tjocktröja på i Brasilien och ta av den på Arlanda där jag mötes av 24 grader och sol. Så jag åkte åt rätt håll helt klart.

Sista dagarna

Sista dagarna blev ett himla hejdå sägande till alla jag mött. Alltid lite konstigt att säga hejdå till människor som varit del av ens vardag men man högst troligt aldrig kommer möta igen. Kändes i alla fall lite skönt att min roomie kommer jag få se igen. Han börjar doktorera om någon månad i Brasilien och till nästa år flyttar han till Linköping för att göra 3 år av hans doktorsstudier där.

Tackade av både portugisiskaklassen och sambaklassen sista två dagarna. Portugisiskaklassen höll jag ett litet tal för på portugisiska men fick sen förklara på engelska vad jag hade sagt… Vi säger att de berodde på de andras kunskapsnivå och inte min, läraren verkade åtminstone förstå och blev väldigt glad för att jag gav henne lite beröm. Det var hon verkligen förtjänt av, portugisiskan har varit riktigt rolig att gå till p.g.a. henne.

Avslutningsbild från sambaklassen. Jag och lärarinnan längst fram.

Sambaklassen blev oväntat nog himla uppståndelse när jag sa att jag skulle åka hem. Alla skulle kramas och det skulle tas foton mm. Kände inte att vi hade så starka band. Jag har inte pratat mycket alls med dem förutom på lektionerna och då bara om dans. Men ligger väl i dansares natur att vara kärleksfulla. Kul var det i alla fall! Kan ju tillägga att även här så förklarade jag på portugisiska att jag skulle hem och alla fatta denna gång.

Nedan är en film från sista danslektionen, lite bättre bilder än från klubben tidigare, mamma önskade detta så kanske någon mer är intresserad också. I filmen syns också väldans massa kindpussande, det är så man gör och något jag fått lära mig. På dansklassen så hälsade vi alltid samt tacka för dansen med lite kindpussar. Många pussar blev det!

 

 

Resan hem

Resan hem är ett litet äventyr i sig. 24 timmar flyg: Florianópolis – Brasília (staden) – Lissabon – Arlanda

Allt gick som en dans, vet inte vad det riktigt var men kände mig som en kung hela vägen och hade hela tiden ett leende på läpparna. Det började stabilt med ett bra samtal med taxichauffören till flygplatsen. Fortsatte sen på Brasílias flygplats där jag skulle bränna min sista Reais (Brasiliens valuta). Valde med avsikt den bökiga pastakedjan jag undvikit tidigare, där man måste komponera sin egen rätt och beställa åtta ingredienser, pastasort och sås. Hade sen ett bra samtal med mina stolsgrannar på planet till Lissabon. Allting bara flöt, min portugisiska flöt. Okej det är inte sant den är fortfarande dåligt, stappligt och grammatiskt fel men den funkar. Jag är så himla förvånad över mig själv att det gick tillslut, jag är ingen språkmänniska. Trodde aldrig det bara för någon månad sen. Kändes som jag lämnade Brasilien med flaggan i top.

Resan hade visserligen sina bekymmer också. Just nu i Brasilien är det lastbilsstrejk. Detta ledde till att Brasílias flygplats hade dåligt med flygbränsle. Redan tidigare i veckan så var det inställda flyg p.g.a. detta. Mina flighter gick som tur var som planerat men långflyget Brasília- Lissabon fick bara halvtank så vi mellanlandade i Salvador (Brasilien) för att tanka upp innan vi gav oss ut över Atlanten. Detta gav givetvis en liten försening. Så till mitt redan korta byte i Lissabon blev det inte mycket tid kvar men det löste sig efter en tio-minuters intervall på Lissabon flygplats. Med andan i halsen så hoppade jag på bussen som skulle köra oss till flyget. Det var en extremt märklig upplevelse för mig när jag står där och pustar ut och samtidigt hör jag hur det runt mig pratar svenska. Första gången på 3,5 månad är det någon jag inte känner som pratar svenska. Nu är jag snart hemma tänkte jag då.

Home, sweet home

Pappa-taxi stod plikttroget och vänta på Arlanda, solen sken och Sverige var som vanligt. Fick åka hem äta klyftpotatis och lax, boa in mig i pojkrummet igen. Ja allt var verkligen som vanligt. Tror inte ens vi han komma till Uppsala innan pappa började diskutera jobb som behövde fixas. Så kl 8:00 fredag morgon var det uppställning. Pappa behövde någon som kunde hjälpa till och blanda betong till ett litet bygge på gården. Ingen rast och ro här inte.

Hemma = jobba, så har det alltid varit. Inga undantag för att man varit i Brasilien inte.

Nästa vecka ska jag tillbaka till Linköping och fixa det sista med exjobbet. Har även lite tankar kvar från Brasilien, så kommer nog upp några inlägg till här på bloggen.

Tills dess, ha det fint!

/Robert, den svenska bondsonen

En slitsam sista helg

Jag missade en grej i förra inlägget…

Jag hade förberett en liten avslutningspresent till Amilcare som han fick under resan. Jag vet att en av hans stora hobbys är gamla bilar. Framför allt Volkswagen så därför hade jag fixat till folkabussen på bilden nedan. Som tack för all hjälp med orienteringsresorna här i Brasilien. Kändes som jag träffade rätt, han blev väldigt glad och kunde direkt säga vilken typ och årtal av folkabuss det var.

Min lilla present till Amilcare.

Fredags kväll

Sista helgen var man självklart tvungen att göra något roligt på. På fredagen så hade vi doktors framläggning på labbet vilket självklart skulle firas på kvällen. Så blev en sen kväll med BBQ på labbet. Vet att min faster Karin alltid säger att när män ska in i köket blir det alltid en prylsport. Tror jag fick se ett till exempel på detta… Se filmen nedan.

 Halvmara

Lördagsmorgonen vaknade jag rätt sent efter gårdagens strapatser. Blev lite inspirerad av alla Göteborgsvarvet inlägg i sociala medier så bestämde mig för en lång löptur. Jag hade nämligen ett turistmål kvar på att göra listan, lagom 10 km hemifrån. Turistmålet var ett vattenfall. Inte så stort egentligen men ett klart trevligt ställe och ett fint mål för en löptur.

Jag springer självklart inte med mobilen så fick sno en google bild istället på vattenfallet.

Har skrivit om jojo-form tidigare här på bloggen. Efter Brasilianska mästerskapen har jag inte känt att det funnits så mycket tid till träning. Så därför är jag nere på botten igen. 21 kilometer är också det längsta jag sprungit här i Brasilien så det tog ut sin rätt. Blev duktigt sliten på slutet även fast tempot var lågt men ingen katastrof där under passet egentligen, bara lite trött.

Det som hände efter är mer oförklarligt. Vet inte om det var någon typ av vätskebrist som slog till men efter jag duschat var jag helt däckad. Kunde knappt ta mig 300 meter till affären och köpa mat. Bultande huvudvärk och kraftlösa ben. Jag tvingade i mig mat och vatten men ville helst bara ligga och sova.

Social dans

Med dagens löpning och efterföljande illamående så kändes kvällens inplanerade aktivitet som en dålig idé. Jag hade tidigare planerat med en kille från labbet att gå på en dansfest. Hans dansskola fyllde 25 år och det skulle firas med dans och partaj. Tanken var att jag skulle få testa på att dansa lite samba utanför kurslokalens trygga väggar. Jag insåg att detta var min sista chans i Brasilien så det var egentligen inget alternativ att ställa in. Det var bara bita ihop och köra.

Väl på festen fungerade det såhär; Den mest populära pardansen i Brasilien är Forró. På många sett väldigt jämförbar med bugg i Svergie. Både till popularitet och hur det faktiskt dansas, det finns klara likheter. Så Forró hade sitt egna dansgolv med liveband. Sen på dansgolv nummer två var det den en DJ som spelade alla möjlig sorts musik till andra danser. Det var samba, salsa, tango, zouk och några till jag inte kommer ihåg namnet på. Så det var problem ett, känna igen samba musik. För mig lät allt som samma latinamerikanska musik. Tur var hade jag min guide med mig som kunde säga NU, SAMBA!

Sen kom problem två, bjuda upp. Jag kan tycka att bjuda upp i Sverige  ibland är lite jobbigt men där vet jag att jag kan språket och dansen väl. Här var jag en rookie på båda delarna. Så att då gå fram till vilt främmande människa krävde lite mod. Här hjälpte min guide till igen med en härlig “spraka ungen ur boet”-taktik, med kraft puttade mig mot lämpliga partners om jag tvekade för en sekund. Det gällde ju att passa på när det väl var samba då fick man inte tveka. Så det blev flertalet danser som alla gick mer eller mindre bra.  Litet videoklipp nedan.

 

Sen kunde jag inte låta bli att testa dansa bugg också, eller någon mix blev det. Jag dansa bugg de jag dansa med följde med på bästa sätt. Gick faktiskt rätt bra. Forró är som sagt rätt likt och även salsa har sina likheter så de dansanta damerna förstod och vi hade roligt. Framåt slutet av kvällen hann jag även med att lära mig grunderna i Forró. Eftersom de, som sagt, har sina likheter med buggen så kunde jag rätt snabbt plocka upp till en hyfsad nivå om jag får säga det själv.

Summa summarum, väldigt roligt att jag tog mig hit, trots huvudvärk. Kul att testa också väldigt roligt att kolla på andra riktigt duktiga dansare som var på plats.

En sista orientering

Lördags kvällen blev sen och söndags morgonen var planerad tidig så med tre timmars sömn gav jag mig iväg för att köra en sista orientering i Brasilien. En träning med den lokala klubben är i stan. En medeldistans i stadsmiljö. (Länk till karta). Var sisådär spännande och med fortfarande huvudvärk, trötta ben och sömnbrist. Tog mig igenom i alla fall. Fick chansen att säga adjö till mina orienteringsvänner så det var väl en trevlig start på söndagen.

Efter orienteringen så begav jag mig hem, åt lite mat och sov några timmar. Helt slut! Efter jag sovit några timmar kom jag tillbaka till livet och kunde ta mig en promenad i solnedgången. Väldigt vackert och kändes som en värdig sista helg i Brasilien.

/Robert som dansar till sista refrängen

 

Minha familia brasileira

Fortsätter med gamla stories.

Efter Iguazú äventyret runt första maj blev det inte mycket kvar av veckan. Två dagar i skolan sen var det helg igen. Denna helg blev däremot rätt lugn. Var bjuden på en födelsedagsfest med en av tjejerna från som jag träffade  under en vandring i början av mars. Så lördags kvällen bar det av till Lagoa da Conceição, detta är en liten paradisby bara några km från själva staden. Här bor utbytesstudenter och turister väldigt få Brasilianare som jag har förstått det.

I Lagoa kan man ha apor i trädgården, inget konstigt.

På festen vad det mestadels andra utbytesstudenter och några brasilianare. Så huvudspråket för kvällen var faktiskt engelska även om det pratades både portugisiska, tyska, franska och spanska med. Tror det aldrig hänt tidigare här i Brasilien. Så det var rätt trevligt att få förstå det mesta.

Blev också rätt uppenbart att jag levt långt ifrån det vanliga livet för en utbytesstudent i Florianópolis. Det flesta tyckte kurserna var otroligt simpla och tog väldigt lite tid. Så det ersattes istället med en väldans massa fester. Det var faktiskt flera som svarade “Mest Caipirinha” (en brasiliansk drink) när man frågade vad det studerade här. Jag har ju kört mina 40 timmars veckor och sen utforskat på helgerna och är väldigt nöjd med det upplägget.

Sen var det inte så mycket mer att rapportera från denna helg. Så vi flyttar oss framåt till nästa vecka.

Vecka 19

Veckan började stark med telefonmöte och sen anställning till hösten. Detta firades sen med en 50 timmars vecka på labbet! Exjobbet behövde bli färdigt nu och det krävdes sina timmar. Sen till helgen så hade Amilcare, min 58-årige orienteringsguide som inte kan engelska, bokat in att vi skulle iväg och resa. Vi skulle inte orientera utan bara turista. Hade fått lite namn på städer vi skulle kolla på men inte så mycket mer info. Blir spännande tänkte jag och så åkte vi iväg.

Balneário Camboriú

Första stoppet var en sommarstad, Balneário Camboriú, där många hade lägenheter för semestrar och liknande. Enligt Wikipedia ca 100 000 året runt boende men över miljonen under sommarhalvåret. Nu är det höst här så just nu var det lite folk på gatorna. I jämförelse med svenska pittoreska sommarstäder som Lysekil och Öregrund eller för den delen hela Stockholms skärgård så var detta något helt annat. Stora skyskrapor så alla kunde få bo nära vattnet och riktigt storstads känsla. Det var nästan lite kusligt nu när gatorna var tomma.

Det blev inga bra egna bilder från Balneário Camboriú, så denna bild är snodd.

Blumenau

Resan fortsatte sen till den tyskkoloniserade staden Blumenau. Det är ett väldigt spännande fakta om alla Brasilianska städer. Det är otroligt viktigt vilken typ av kolonisering man han och det skiljer sig från stad till stad. Vilket påverkar hur staden ser ut och vilken kultur man har. Speciellt i de halvstora städerna syns detta tydligt.

I Blumenau hade de verkligen tagit fasta på sin tyska sida så många hus såg ut som på bilden nedan. På radion spelades tysk musik och stadens största happening var en oktoberfest. Vi käkade bara lunch här sen begav vi oss vidare.

Blumenau bjöd på mängder av sådana här hus.

Guaramirim

Nästa stopp var den lilla lilla staden Guaramirim. Anledningen att vi stanna här var för att detta var Amilcares hemstad och också staden där hans mamma bodde. Så helt plötsligt stod vi på mammas uppfart, det var här vi skulle spendera natten, även hans syster med man bodde där. Ingen kunde engelska så vi fick fortsätta med min mästerliga portugisiska.

I denna region av Brasilien så är det två typer av jordbruk, det odlas ris och bananer. Så självklart så hade de ett bananträd i trädgården, inget konstigt med det.

Jag och bananträdet.
Det hade även en kaffebuske i trädgården. Så här är årets skörd på torkning.

Joinville

Söndagen var morsdag här i Brasilien. Då skulle självklart hela familjen samlas runt deras 85-årige mamma. Så på söndagsmorgonen så gav vi oss iväg allesammans.  Vi åkte till staden Joinville för att möta upp resten av familjen. Vilket innehöll barn, barnbarn och respektive samt barnbarns pojkvän med hans familj, totalt 14 st. I denna stora skara pratade bara det yngsta barnbarnet, 13 år, lite engelska. Bara grundläggande fraser, så det var bara att fortsätta med min starka portugisiska!

Händelsen för dagen var en båttur och här nedan ser ni vårat fina familjefoto…  Vi enades om att detta var min brasilianska familj, “minha familia brasileira”. Barnbarns pojkvän med hans familj, saknades på fotot.

Minha familia brasileira, från övre raden vänster har vi: Son, barnbarn, sons fru, barnbarn, mamma, son, sons fru. Nedre raden: Dotters man, dotter, ROBERT, barnbarn, son.

São Francisco do Sul

Båten tog oss till en av Brasiliens äldsta städer São Francisco do Sul som är grundat på 1658 av Portugisiska kolonisatörer. Brasilianarna var väldigt facinerade över att något kan vara så gammalt som 350 år. Jag själv var inte så imponerade över det faktumet, det händer varje dag i Sverige. Domkyrkan i Uppsala är som exempel 580 år gammal. Lite fint var det i alla fall, vi han även med ett museum med båtar innan det var dags att vända hem.

Den 350 år gamla kyrkan i São Francisco do Sul.

 

Sen kom vi tillbaka till Joinville med båten, sade adjö till min brasilianska familj och begav oss hem till Florianópolis.

Presentationen

För att sen krydda den historia lite extra. På måndagen så hade jag min exjobbspresentation på labbet. Inte den riktiga, den är i Sverige, utan mest en presentation för skojs skull innan jag lämnar. Detta hade jag och Amilcare pratat om i bilen. Jag berättade att den skulle vara på engelska så antog att han inte var så intresserad. När sen jag står där på måndagsmorgonen får jag ett “Bom dia” (god morgon) 5 minuter innan presentationen startar. Jag svarar bom dia tillbaka och tänker inte mycket mer på det, kör min presentation. När jag sen är klar läser jag mobilen igen. Amilcare, ville ju precis som alla stöttande föräldrar vara där på presentationen, även fast de inte förstår någonting av den. Han hade där på morgonkvisten dock svårt att hitta men sprang runt och leta på campus. Det hade han skrivit när jag redan börjat presentationen så kunde inte hjälpa han. Men ja, tanken var fin i alla fall. Han ville överraska mig sa han.

Ja som sagt, verkar som jag fått en brasiliansk familj som jag bara knappt kan prata med. Vilken upplevelse!

/Robert, nästan adopterad

Foz do Iguaçu

Det mesta i detta inlägg är en gammal historia men kan inte undgå att börja med lite nutid. I måndags blev det helt klart att jag kommer flytta till Hudiksvall i höst och börja jobba på Hudiksvalls hydraulik kluster. Det är en traineetjänst med preliminärt två olika företagsplaceringar på HIAB och Sunfab. Ett väldigt unikt upplägg det har i Hudiksvall med ett företagskluster med olika företag inom området hydraulik som hjälper varandra. För även om allt är hydraulik så är konkurrensen mellan dem rätt liten. Så jag kommer vara anställd av klusterverksamheten ett år och flytta lite emellan/se och lära/nätverka. Ska bli väldigt spännande. Troligtvis kommer jag vara inblandad i deras forskningsprojekt de har tillsammans med Linköpings universitet vilket också känns riktigt roligt och utmanande.  Hudiksvall är Svergies klart hydrauliktätaste stad, nu är inte invånare antalet så stort men tror det blir perfekt för en hydraulikingenjör.

Men kort sagt, allt känns toppen! Har inte alltid varit så enkelt att söka jobb här ifrån Brasilien, så väldigt nöjd med att det är klart. Detta firades sen med en 50 timmars vecka med exjobb. Nu är det slutspurt! Imorgon kommer jag presentera exjobbet för grabbarna på labbet.

27 april- 2 maj

Så nu rör vi oss tillbaka lite i tiden. 1 maj är en ledig dag för arbetarrörelsen även här i Brasilien, det är en internationell dag som finns i många länder världen över för arbetarklassen. Nu har många i Sverige glömt bort just den detaljen och fokuserar mera på valborg.

Gillar denna bild, så var tvungen att ta med den.

Nu hade jag inte den minsta plan på att göra något demonstrerande utan var mest glad över att det blev en klämdag och långhelg. Det måste utnyttjas! Några veckor tidigare hade jag skrivit i en facebookgrupp för utbytesstudenter och sökt efter resekompisar. Jag var sugen på att åka denna helg och ville åka till Iguazúfallen. Fallen är på något sätt världens största, inte världens största vattenfall, inte mest vattenmängd men typ världens största vattenfallssystem… Oklart men mäktigt, sevärt och relativt nära här i Brasilien, det stod på att-göra-listan. Det tog någon timme innan en tjej svara på min facebookannons. Det var en grupp som redan hade planerat en resa. Det var nio st men hade tio platser så jag fick gärna följa med. PERFEKT! Enkelt behöver inte ens tänka, bara glida med!

Här är helgens crew.

Alla i gruppen var också utbytesstudenter; fem st från Mexiko, två st från Colombia, en från Chile samt en fransk-kanadensare. Alla dessa talade mest spanska, även kanadensaren som bott i Mexiko ett längre tag, så spanska var språket för resan. ATTANS, jag som just börjar få kläm på portugisiskan.

Portugisiska har mycket gemensamt med spanska, skulle tro att danska-svenska är bästa liknelsen. Det är definitivt mer skillnad än svenska-norska. Alla dessa utbytesstudenter hade gått någon typ av kurs i portugisiska för att kunna studera här men det var rätt så lätt sa de. Har aldrig hört talats om en svensk som går en norskakurs, så måste vara mer skillnad.

För mig så kändes det i alla fall som jag flyttades tillbaka en månad i utvecklingen. Till då jag bara lyckades snappa upp  enstaka ord men inte hela meningar.  Jaja, de flesta av dem kunde engelska också, mer eller mindre. Några talade ingen engelska alls medans tjejen från Chile, hon som kontakta mig, var tolkstudent och pratade exemplarisk spanska, portugisiska och engelska. Otroligt praktiskt att ha med på resan, flytande på alla språk man kunde tänkas behöva. En stjärna!

Dag 1, 27 april

Kl 9:00 var det avfärd med våra två hyrbilar. Jag har ibland tyckt att brassarna är lite manjana manjana med tid. Det skulle rätt snabbt visas sig att det finns värre… Hade fått en liten hint kvällen innan:

“We will meet at 9am in front of the Santander Bank. And we will be living at 10am approx, because we are latinos and there’s always somebody late “

Trots hinten så kom jag, svensk som jag är, dit ~8:50. Man vill inte vara sen när man ska möta nya människor. Klockan gick till 9:15 innan andra person kom och någon gång runt 10 snåret var alla på plats. Men inte ska man åka för det. Då skulle det diskuteras, provköras lite med hyrbilarna, packas in, packas om, och så när man tror att alla är redo då ska någon köpa sig en kopp kaffe. Så någon gång kl 10:50 så äntligen rullade bilarna.

Vi ville inte blanda kulturer allt för mycket så vi lassade in Mexikanerna i sin egen bil och vi övriga i den andra. Det betydde att i min bil så hade vi två förare. Kanadensaren som aldrig kört med manuell växellåda samt Colombianen som använde tutan lika ofta som blinkersen, och då var han inte dålig på att blinka, han gilla bara att tuta.   Lärde mig massvis av nya tillfällen att tuta under resan. Man kan tuta för att man är arg, för att man är glad, för att man gör en omkörning, för att man tänker skita i högerregeln, för att det är en skymd korsning, för att… Nej jag vet faktiskt inte riktigt varför han tuta alla gånger men tuta gjorde han.

Dagens mål var inte att åka hela vägen till Iguazú utan idag skulle vi bara första 300 km till Curitiba.  Curitiba är en storstad med 1,9 miljoner invånare. Så när vi ändå var ute och reste så tänkte vi stanna till här. När vi kom fram till Curitiba så visade sig resans andra kulturkrock. Det hade inte bara en annan tidsuppfattning det var också väldigt snåla. För dem så var det väldigt dyrt här i Brasilien, så alla beslut skulle tas med noga eftertanke. Personligen tycker jag det mesta här är billigt/normalt så tar ofta första bästa. T.ex. Vi vill parkera mitt i centrum. Vi cirkulerar ett tag för att hitta en P-plats, när vi äntligen hittar en ledig då är den för dyr så vi letar vidare… Ibland ville jag bara betala så vi kunde fortsätta resan men det var på deras villkor så man fick glida med. Fick andas lite lugnt försöka känna deras tidlösa livstillvaro, ingen stress, tillslut hittar man en billig och ledig P-plats.

Vi gjorde lite sightseeing innan vi begav oss ut för att gå på klubb på kvällen.

Oklar sightseeing.

Dag 2, 28 april

Efter en bakismorgon och projektet att få tio personer på gång så ger vi oss iväg för en dag med turistande i Curitiba. Vi besöker stadens park, moderna museet, samt ett utkikstorn framåt kvällen. Finns egentligen inget jätte nämnvärt att säga så vi snabbspolar med lite bilder bara.

Stadsparken
Moderna museet.
Skyline Curitiba.

Dag 3, 29 april

Idag ska vi ta oss till Iguazú, närmare 700 km så det blev en heldag i bil. Nu behöver det inte vara helt odramatiskt. För är man lite för många ungdomar utan körvett kan man ju leka lite längst vägen. Hur snabbt går en Chevrolet Onix (en liten skitbil)? 175 km/h i nedförbacke är svaret för er som undra. Det övriga tyckte detta var jätteroligt medans jag starkt ogilla detta.

Efter en heldag i bil, hungrig och vansinneskörningar funderade jag starkt på att boka en flygbiljett hem. Gjorde för ont i min stora kropp inträngd i denna lilla bil tillsammans med folk som ibland inte borde köra bil. Så när vi väl anlände så på kvällen så var jag inte på mitt bästa humör. När vi sen kom till boendet så visade det sig vara ett riktigt råttbo. Vad hade man förväntat sig om man tar stans billigaste? Fortfarande irriterad så var jag bra sugen på att checka in på närmaste hotell. I denna turiststad fanns det gott om dem, men jag andades lugnt, bet ihop och lite googlingar senare så hittade vi ett annat hostel. För vi var alla överens om att det första var visserligen billigt men inte bra. Vi kollade in stället, det var lite dyrt… Men då kommer man till det fina med att vara tio stycken då kan man både pruta samt abonnera en hel sovsal och få nyckeln för sig själva. Så efter lite prisdiskussioner så fick vi ner priset och alla var nöjda. Även jag, speciellt när vi någon timme senare fått äta lite.

Dag 4, 30 april

Äntligen skulle vi få se vattenfallen, planen med hela resan.  Iguazúfallen och dess naturreservat ligger både i Brasilien (20%) samt i Argentina (80%). Planen var en dag på vardera sida. Några tyckte det var lite dyrt att gå båda dagarna så de valde en av dagarna medans jag glatt betalade två gånger. Första dagen så var det Brasilianska sidan. Som naturupplevelse skulle jag säga att detta var ett kasst äventyr. Man blev bussad från entrén till en stig. Stigen gick sen längst bergssidan 1,5 km innan man fick ta sig tillbaka med bussen. Klart! På denna jättebreda, välskötta stig så passerade man tio-talet utkiksplatser över vattenfallen. Stigen delade man med ett tusental andra människor. Vid varje utkiksplats var det ett mindre slagsmål för att kunna ta sig en selfie. För här blir resans tredje kulturella skillnad väldigt tydlig. Detta har jag sett tidigare här i Sydamerika också. Sättet man turistar här idag är att man ska ta sig till kända platser som man ser på vykort etc. sen ska man ta sig en bild med dig själv i förgrunden. Selfie eller med hjälp av någon annan och du ska inte bara ta en sådan bild utan helst 10 st, var 10’e meter.

Jag själv är rätt nöjd med att ta kanske 10 bilder på det vackraste ställena på en dag, så man kommer ihåg. Är det väldigt vackert kanske jag slår till med 40. Någon selfie kanske är kul.

Tog lite bilder i alla fall.

Vattenfall!
Åhh så söt…. NEJ! Äckliga förmänskligade djur som kunde öppna dragkedjor och sno kakor som det vore helt naturligt, såg det hända och gillade dem inte.
I väntan på det övriga hann jag med att tämja fyra st fjärilar.

Förutom Argentina och Brasilien så ligger även gränsen till Paraguay här. Så på kvällen begav vi oss till Marco das Três Fronteiras som är ett landmärke från Brasilianska sidan där man kan se alla på samma gång. Nu var vi där på kvällen så vi såg vare sig Argentina eller Paraguay eftersom det var mörkt men det vi såg var en dansförställning med lite lokala danser från varje land. Riktigt kul att få se massor med bra dans! Efter det fick man fotas med dansarna, självklart ville vi göra det. Som längst i gänget fick jag rollen som flaghållare!

Dag 5, 1 maj

Idag återigen mot fallen, denna gång från Argentinska sidan. För att ta oss dit så har vi en buss från vårat hostel, smidigast så. Våran chaufför hade allt förberett för gränspassagen mm. Så blev vi avsläppta vid entrén och skulle bli upphämtade 8 timmar senare. Lång tid kan man tycka men vi hann faktiskt inte med allt vi ville här. För denna sida hade mycket mer av naturupplevelser. Mycket stigar att gå, många fler platser att kolla på plus en bit att gå där emellan. Detta tog självklart en evinnerlig tid för mitt gäng med så många foton som skulle tas. Där emot var det helt ointresserade av stigdelen. Där ville jag gärna gå långsamt så man kanske kunde se någon rolig fågel, en ödla, kanske en sköldpadda eller den mikroskopiska chansen att se en jaguar. Men det gick ju att tajma bättre idag då jag kunde gå i förväg lite sakta.

Från den Argentinska sidan kommer det mesta av vattnet så här fick man mest kolla ner från toppen av vattenfallet, vilket gjorde att bilderna på vattenfallet blev inte lika fina men det fanns ju mycket annat att se istället så det vägde upp.

En spännande fågel jag fick peka ut åt det andra.
En alligator vilade lite på stranden, samt en simmandes mellan den och båten.

Idag slog några av oss också till på en båttur in i vattenfallen. Det var rätt läckert, en redig dusch!


Kvällen blev sen tidig för att förberedda inför hemresan dagen efter.

Dag 6, 2 maj

Nu var det dags för den riktiga resdagen Iguazú-Florianópolis nästan 1000 km, likvärdigt Uppsala-Haparanda på sämre vägar. Kul! Vi hade bestämt oss för att börja resan kl 5. Så någon gång runt kl 6 rullade vi igång på riktigt efter både de ena och andra där på morgonkvisten. Sen gick det faktiskt bra. Det hade lugnat ner sig med buskörningar nu. Idag ville alla bara hem. Till och med lunchrasterna var rätt så effektiva idag. Så denna dag flöt på utan några vidare stories. Runt kl 21 kunde jag pusta ut hemma i lägenheten.

Men för att summera detta mastodont inlägg. Väldigt häftig resa, otroligt häftigt natur som man sällan får se. Roligt att se ännu en till kultur och lära känna ännu fler människor även om jag nästan dog inombords ibland så i slutändan var det så värt det och resan blev faktiskt väldigt billig. Det är nog bra för mig att testa att leva det lugna livet där allt löser sig också.

Sådan här resor får en att inse hur lätt det ibland är när man reser med likasinnade. T.ex. min allra bästa resepartner Martin Jansson, tror lätt vi kan ha nått upp till 100+ resdagar tillsammans även fast vi aldrig rest längre än 5 dagar i sträck. Jag och Martin vi pratar samma språk, vi är i samma ålder, vi har samma hobbys, samma utbildning, kommer båda från norra uppland, våra föräldrar har samma intressen, ja nästan allt är lika, till och med våra bröder är lika. Med Martin möter jag sällan några större bekymmer, vi tänker lika, vi vet hur varandra fungerar. Martin brukar klaga på att jag är 5 minuter sen ibland, han skulle pröva att hänga med lite Mexikaner så slutar han nog klaga.

Hur som helst Iguazú WOW vilken resa!

Det kommer mer, jag har fler stories på lager! Men ni kanske får vänta ett tag till.

/Robert, den stressade svensken 

Brasilianska mästerskapen i orientering

Äntligen är jag tillbaka här på bloggen! Tre veckors uppehåll beror självklart inte på att jag inte gjort något roligt utan tvärt om. Jag har haft tre fullspäckade veckor. Men jag börjar från början, 19-23 april var jag iväg på orienteringsäventyr igen denna gång Brasilianska mästerskapen.

Torsdag 19 april, resdag

Innan tävlingarna kunde dra igång så var vi självklart tvungna att resa till tävlingarna. Tävlingarna skulle gå av  stapeln i Santa Maria, kollar man på en Brasiliansk karta kan man lätt mista sig och tro att det är nära. “Bara i nästa delstat.” Kollar man istället på antalet kilometer så kommer man fram till att det motsvarar sträckan Uppsala-Köpenhamn, så det var tvunget att ta en hel resdag. Jag reste med min bäste orienteringsvän här i Brasilien, Amilcare, 58 år, pensionerad militär. På resan ner så hade vi även med oss Maisa (tjejen från förra inlägget), nästan 4 år samt Maisas mamma Andréia. Ingen av det övriga kunde prata engelska, men pratar ju nästan flytande Portugisiska nu så det var inga problem!

Santa Maria är en stad som har mycket kultur med hästar. Detta ekipage var lite uppklätt för finåkning men man kunde även se folk som använde häst och vagn som arbetsfordon mitt inne i staden som var lite större än Uppsala till antalet invånare. Vi såg även lassoträning från häst under helgen.

Efter en hel resdag så kom vi fram till vårat boende. Jag visste att Amilcare hade bokat ett hotelrum åt mig. Det jag inte visste var att det var på ett militärhotel, exklusivt för militärer och ex-militärer. Det var ungefär som ett vanligt hotel fast väldigt billigt. Bra med kontakter! Jag och Amilcare delade rum. Det jag också fick reda på i receptionen var att vi inte alls skulle åka tillbaka söndag kväll. Utan stanna ända till måndag och ta resan då istället. Vi kan väl säga att min och Amilcares kommunikation ibland är inte mer än nödvändig. Men vad gör väl det? Det blir bra med en resdag istället för att jäkta hem på kvällen.

Fredag 20 april, sprint

Länk till karta

Sprinten startade först på eftermiddagen, så på förmiddagen gjorde vi lite sightseeing samt besökte Brasiliens ända orienteringsbutik. Ägaren där pratade bra engelska och berättade att skulle på affärsresa till Jukola senare i år (världens största orienteringsstafett, som varje år går i Finland). Hans plan var att bara åka dit för att kolla och prata med företag men jag försökte övertyga han att han måste ut i skogen också. Man kan inte bara se arenan efter 24 timmars flyg enkelresa. Vi bytte nummer i alla fall, jag ska ju också dit. Så har någon läsare en löpare kort i sitt lag så har jag en Brasiliansk spekulant!

Till orienteringen då: Kroppen kändes hängig, hade fortfarande träsmak i rumpan sen den långa bilresan dagen innan, kände mig lurad av PM som sa att temperaturen i denna region för denna årstid var 17-24 grader men dagstemperaturen var 32 grader. Kände mig nästan lite förkyld så fundera på att inte starta. Men sen tänkte jag, nu har jag äntligen kommit hit, tävlingen jag spanat in sen i november då ska jag väl åtminstone kunna jogga runt banan.  Det är ju bara en sprint (för den oinsatte 12-15 min löptid för segraren). Sagt och gjort! Kände mig inte särskilt vass på banan men gjorde bara några små misstag på den väldigt tekniskt svåra banan inne på ett vattenland. Så hinder som rutschkanor poler mm. fanns med på kartan. Startlistan var seedad så eftersom jag inte hade någon ranking fick jag starta bland de första. När jag kom i mål tog jag ledningen men tänkte inte så mycket mer på det. Det bästa skulle ju starta sist. Så jag joggade ner, bytte om, åt min frukt i lugn och ro.

Jag som passerar förbi publikvarvningen.

När det sista går i mål får jag sen höra att jag legat 2a hela tävlingen ända fram tills det allra bäst rankade kom i mål och jag ramlade ner till en 6e plats. VAAAAA?! JAG I EN SPRINT?! I Sverige är sprint min sämsta disciplin. Men det visar sig att Brassarna hade stora problem med en sån här teknisk sprint. Sprintdistansen har bara funnits i Brasilien i 6 år. Så jag har garanterat längre erfarenhet en samtliga av det övriga i startfältet. Kul i alla fall. Topp tio målet uppnått redan dag ett! Bra start även om det var lite retsamt att det var just 6a, då konstigt nog topp 5 får medaljer i Brasilien. Hade varit kul att få gå upp på den prispallen även om jag var väldigt nöjd ändå.

Större delen av gänget från Florianópolis.

Lördag 21 april, långdistans

Länk till karta

Lördag och långdistans, idag var det också WRE (world ranking event) så arrangören var extra noggrann och vi i elitklassen fick sitta i karantän innan.  Jag tror inte jag suttit i karantän de senaste 5 åren så det var ju härligt att få testa på det igen. Karantän är något man använder inom orientering för att säkerställa att man inte fått sett kartan innan start. I karantänen är det förbjudet med elektronisk utrustning så som mobiler.

Den fina karantän-transporterna som hela startfältet rymdes i.

Banan idag var extremt tuff, 11 km i en kraftigt kuperad skog som helst inte ville ta emot besökare. Mycket taggar och täta snår. För att spetsa till det extra så började det regna kraftigt exakt i början av banan. Himlen blev så svart att jag bitvis hade svårt att läsa kartan i tätare partier av skog. Så dagens insats blev mest att ta sig runt och bli godkänd. Är inte tränad för sådan här typer av utmaningar. Slutade 22 av 38.

På kvällen sen blev jag medbjuden på en Brasiliansk barbecue med Amilcare och hans militär kompisar. Orienteringen i Brasilien är mest militärer så på bilden här nedan är det jag och katten som inte är militärer. Den yngsta killen, till vänster i bilden, kunde prata bra engelska så blev att vi snacka hela kvällen om orientering och allt möjligt.

En obligatorisk gruppbild på kvällen barbecue. I bakgrunden kan man se värdens stora prissamling från mestadels orienteringstävlingar.

Söndag 22 april, medeldistans

Länk till karta

Medeldistans är den disciplin jag brukar gilla bäst, samt har mina största framgångar i, så idag var jag riktigt laddad för att springa bra. Tyvärr går det inte riktigt som planerat alltid och slutar igen i mitten av startfältet 21 av 41 godkända. Men det var kul ändå! Tappar alldeles för mycket i ren löpning mot dessa grabbar, de är riktigt starka när det kommer till löpstyrka. Sen gör jag även lite tekniska misstag efter banan. Med ett perfekt lopp så hade top tio inte varit omöjligt.

Men jag behövde inte vara ledsen så länge, för sen till prisudelningen var det ju självklart att utlänningen skulle få ett tröstpris. Så det ropade upp mig på prispallen och så fick jag en medalj som står “Participação” på, översatt “Deltagit”.

Mitt tröstpris!

Måndag 23 april, hemresa

Dagen var det dags för hemresa. Denna gång var det bara jag och Amilcare som skulle åka. Ordet för dagen var “tranquilo” som betyder lugnt. Vi tog god tid på oss. Gjorde många stopp på både de ena och andra stället och drack kaffe, köpte lokalproducerad olivolja, kollade på gamla bilar mm. Riktigt trevlig resa faktiskt. Även om det gjorde att det tog exakt hela dagen. Det är väldigt facinerande med min relation till Amilcare faktiskt. Nu på denna resa har vi umgåtts massor, under tiden har han lärt sig vilken nivå av portugisiska jag ligger på. Så ibland när andra frågade mig saker förstod jag inte alls men så omformulerar Amilcare detta på Roberts nivå av portugisiska och då fattar jag. Så vi behöver inte längre bara diskutera nödvändiga saker. Utan hann med allt från politik till sevärdheter i Brasilien.

Ett av stoppen var 1,5 miljoners staden Porto Alegre. På bilden deras fotbollsarena som byggdes till fotbolls VM 2014.

Framtiden

Just nu känns exjobbet som ett stort berg att bestiga, och jag måste bestiga det springandes. Det är för mycket jobb och för lite tid kvar av detta. Lämnar Brasilien om 17 dagar. Så förvänta er inte så mycket här på bloggen. Jag har några berättelser att berätta men måste också få klart exjobbet. Det känns tyvärr viktigare än er bloggläsare. Men kan i alla fall säga att exjobbet går bra! Det är flera av doktoranderna här som har hjälpt mig här som tycker att det är så pass bra att jag borde publicera mitt arbete på forskningskonferenser.  Vet inte riktigt vad jag skulle ha för nytta av det men när det nämner betald resa till Asien så lyssnar man lite på ena örat i alla fall. Får se hur det blir med den saken.

Ha det bra så länge!

/Robert, Brasiliens sjätte bästa sprintlöpare

Självförtroende

Den här söndagen stod det åter igen orientering på schemat. Första deltävlingen i en tävlingsserie den lokala klubben arrangerar. Tävlingsområdet bestod endast av tätvuxen skog och stigar (karta), vädret var dåligt, klockan väckte mig tidig. Det var mycket som talade emot att detta skulle bli en bra dag. Men det blev det inte, för jag hade bestämt det.

Varje dag tar jag steg framåt i min Portugisiska, nu har jag kommit till någon kritisk massa då det faktiskt börjar gå att prata med människor, fortfarande hattigt och stappligt men det går. Så idag efter tävlingen kunde jag vara med ordentligt i kartsnacket. Jämföra vägval, prata om var man haft problem. Till och med så att en man där vägrade tro att jag bara pluggat portugisiska i 3 månader, sådant får en att växa. På så sätt är orienteringen väldigt bra, orienterarna är så dåliga på engelskan så jag måste försöka. I skolan får jag aldrig riktigt testa, så fort jag inte förstår så byter det till engelska.

Fick även en liten fan club i form av den lilla tjejen på bilden här nere. För henne var jag nog både väldigt lång, läskig och prata konstigt, fast samtidigt väldigt spännande. Man kunde riktigt se hur hon samlade lite mod för att gå fram och bjuda mig på en kaka. Eller nästa gång fråga hur loppet gick. Eller gången efter det lämna över en av mammas träningströja som present. Eller till slut fråga om hon inte kunde få fotas med mig. Vilken söt unge! Och jag fick en fin tröja också, fantastisk souvenir, om än i fel storlek.

 

Den här lilla damen fick en nästan att dö sötdöden. Roligt att få prata portugisiska med henne.
Jag och min nya tröja.

Planen var från början att jag skulle stanna resten av dagen här en bit utanför stan och gå till någon trevlig strand. Men som jag skrev var vädret inte med oss idag så jag begav mig hem. Men man kan inte sitta och fördriva hela dagen så begav mig iväg och köpte mig en ny regnjacka. Inte för att det var direkt billigare här, eller att det hade något roligt märke som vi inte har i Svergie, utan mest för jag behövde en ny regnjacka förr eller senare. Är det då inte roligare så säg att få diskutera vattenpelare och andra detaljer om regnjackor på portugisiska? Jo! Så helt på portugisiska slog jag till på en “capa de chuva”. När jag sen gick vidare för att kolla på skor blev jag uppriktigt besviken när denna försäljare prata bra engelska, då blev det inget köp.

Som ni hör, livet leker och jag börjar lära mig det här landet. Så lika bra att avsluta innan det börjar gå utför igen. Ikväll beställde jag flygbiljetter hem, 24 maj står jag förhoppningsvis på svenskmark igen. Lite sorgligt men jag har alltid vetat att detta ska ta slut. Men det är egentligen veckans fokus, livet hemma i Svergie. Jag har även bokat ett framläggningsdatum 8 juni, jag har letat opponent, jag varit i kontakt med företag om anställning. Så jag känner att det är dags för en slutspurt här.

På fredag ska jag börjar med att kröna min brasilianska orienteringskarriär, Brasilianska mästerskapen i orientering. Nu med lite extra tagg från helgen så ska är jag riktigt laddad. Har även senaste veckorna lagt in ett extra tränings fokus. Och kört Roberts: “Bli i form på 20 dagar”-program. Programmet är en balansgång mellan att väcka gamla muskler och lungor samtidigt som man inte får träna för hårt på den ovana kroppen. Ett program som jag fått köra lite allt för ofta de senaste åren då jag jojotränat i omgångar i takt med att studentföreningar och studier tagit fokus från träningen. Hur som helst så är jag i klart den bästa formen sen jag steg av planet, vilket också ger en självförtroende inför tävlingarna. Jag tänker säga att målet är topp 10 i elitklass, 50 anmälda. Nu är det skrivet här nu går det inte att backa.

Falou! (Ett slanguttryck som används mycket har men lättast kan översättas till “Färdig snackat!” även om det rent krasst bara är verbet prata i dåtid. )

/Robert, nästan proffs på allt

Lycklig att vara svensk

Desto längre jag stannar här desto mer uppenbart blir det att man är rätt lycklig lottad att vara född i Sverige. Vi har det rätt bra i Svergie, vi har fungerande regering, skolsystem, sjukvård, inte skyhög arbetslöshet och vi ligger inte i krig. För mig så känns allt detta så självklart, men när man träffar mycket personer från olika kulturer och länder inser man att behöver inte vara en självklarhet.

Just här i Brasilien så finns stora bekymmer med korruption. När jag pratat om att vi har höga skatterna i Sverige så brukar Brasilianarna svara att det är höga skatter även här, men problemet är att det skatterna går till mutor och förskingring istället för tillbaka till folket. Allt jag hör om politik här är om korruptionen, känns som presidenter, guvernörer, rektorer med mera blir avskedade för varv på grund av inblandning i korruption.  Den senaste rektorn på universitetet jag pluggar på tog sitt eget liv i oktober 2017, publikt i ett shoppinggalleria, på grund av korruptionsanklagelser.

Här är det också väldigt uppenbart vilka samhällsklyftor som finns. Överallt ser man uteliggare, speciellt när jag är ute och morgontränar. Då är det ingen konstigt att se 10-talet uteliggare på ett träningspass. Det som lite fascinerar mig är hur tätt rika och fattiga lever med varandra. I den skakiga filmen här nedan ser ni först några vackra hus, med elstängsel och vakthundar för att sen 100 meter längre bort hitta ett riktigt ruckel som säkerligen inte är väderbeständigt och har några höns gåendes fritt inomhus, det är ingen nidbild, de är så det fungerar och det här är nog långt ifrån den värsta delen av Brasilien.

 

AW med portugisiska kursen

Igår var vi ett gäng på sex stycken från portugisiska klassen som bestämt oss att gå ut och äta på restaurang tillsammans. Då blir vi ett riktigt internationellt gäng, representerade nationaliteter var: Sverige, Nederländerna, Ungern, Grekland, Egypten och Syrien. Tre av oss är studenter på utbyten (Sverige, Nederländerna, Ungern) medans de övriga är på jakt efter ett bättre liv än de har i sina hemländer (Grekland, Egypten och Syrien). Brasilien är ett land som har väldigt generös flyktingpolitik, landet är byggt av invandrare. Det finns ingen stereotyp för en klassisk Brasilianare, människor här är av alla sorter. Killen från Syrien berätta att för han finns det idag 5-6 länder i världen som accepterar Syrier utan att ha speciella skäll till invandringen, Brasilien är ett av dem.

Självklart så blev diskussionerna mest om hur saker fungerar i våra hemländer. Då är nästan så skäms över att berätta hur vi har det hemma. Att berätta om hur jobbsituationen ser ut för mig i Sverige, att berätta att bara tidigare samma dag har jag varit i kontakt med två olika svenska arbetsgivare om anställning efter examen, att berätta detta känns mest som ett hån mot dem. Nu är min jobbsituation även lyxproblem för en svensk men ändå, tror att det är alla dagar i veckan lättare att vara svensk än de flesta andra nationaliteter.

Det folk tänker negativt om Sverige är prisnivån, de flesta tycker det är dyrt och så kylan, det flesta ser det som omänskligt kallt med -10 grader det vill man inte utsätta sig för.

Reality check

Valet av restaurang hade landat på en arabisk restaurang som den syrianska killens vänner drev. Vi blev serverade riktigt god falafel, shawarma, kebab, hummus, babaganoush, en riktig fest måltid. Vi hade en väldigt trevlig stund. Restaurangen var väldigt liten och mysig så vårat gäng fyllde halva stället. Plötsligt hör man hur rösterna från köket ändras. Från lite trevlig fredagsstämning till mycket allvarligare. Det kommer ut och pratar på arabiska med killen från Syrien och Egypten man ser direkt att det är inga glada nyheter. Direkt efter får vi det översatt till engelska, missiler har börjat falla i Damaskus, Syrien.  I detta nu, live. Det är ingen förtvivlan man ser utan mer en uppgivenhet och hopplöshet, tar motgångarna aldrig slut? Men man förstår också varför man hellre väljer att gå arbetslös i ett främmande land än att bo i Syrien idag.

Vårt gäng på restaurangen +1 extra pojkvän.

Det blev ett lite annorlunda inlägg idag, inga fina stränder och vyer. Hoppas ni ändå uppskatta inlägget. Nästa gång blir det nog gladare igen. Ha det bra tills vidare!

/en lycklig lottad Robert

Halvtidskris

Senaste veckan har inte bjudit på några kioskvältarhistorier. Mycket back to basic och vardag igen efter alla besökare lämnat. Har insett att det är nog över halvtid för min Brasilienvistelse och det börjar bli dags att tänkta på Sverige igen. Fick en liten halvtidskris och tyckte inte riktigt jag var redo än att lämna, känns fortfarande som jag nyss kom hit. Vare sig jag personligen eller mitt exjobb är redo än på ett tag känns det som. Men samtidigt så kan man tänka på hur mycket jag hunnit med också. Så ska det nog lösa sig detta.

Så där halvvägs så testade jag konceptet morgonträning. Jag har sen tidigt hört att det är de oseriösa som mest tar selfies till instagram som tränar på kvällen medans de seriösa tränar innan frukost, ingen tränar under dagtid det är för varmt. Nu när jag testat undrar jag varför jag väntat så länge med det? Kan beror på att jag hatar att träna innan frukost i Sverige. Här i alla fall är det lugnt, svalt och inte så fuktigt som det annars är, perfekt. Var verkligen ett lyft för träningen. Så slog till med två raka morgonpass onsdag och torsdag. Först morgonträning, sen glida in till skolan lite senare och sen kompensera med att stanna lite längre så bilköerna lättar och livet leker! Blir mer av denna varan känner jag. På ena passet tog jag med mig kameran och dokumentera lite, se filmen.

Idag lördag så blev det ett litet små äventyr. Nu när man har ålderskris så måste man ju göra drastiska stilförändringar… eller jag drastiska vete tusan och förändringar högst tveksamt. Hur som helst så kände jag att en klippning var på sin plats. Det var självklart lite obehagligt, antagligen skulle frisören inte prata engelska, hur skulle detta sluta? Men jag börjar känna mig mer och mer bekväm med portugisiskan, hopades faktiskt på väg till frisören att hen inte skulle kunna prata engelska. Det var mer spännande så. Gick till en hårsalong här i kvarteret. Fick prata på portugisiska med en som stod bakom välkomstdisken och blev sedan visad till en stol för att vänta en stund. Jag blev lite förvånad sen när min frisör är en man, 60+ som såg klart sargad ut av tidens tand med endast 9 fingrar. Kollar sen runt och inser att det bara är män som klipper hår på stolarna bredvid, jaha låt gå för det, kanske är så det funkar i detta land, frisör=manligt yrke. Han kunde givetvis ingen engelska i alla fall, succé!

Jag förklarar hur jag vill ha det, han förstår, klipper och pratar lite till och från. Han berättar att det är han som äger salongen och han har klippt hår i 52 år. Han berättar även hur han förlora ena fingret i en motorcykel olycka. Allt detta på portugisiska, förstår ni? Framsteg!

Frisyren då? Jo den blev som jag hade tänkt mig och billigt var det självklart. Så nöjd med detta!

Nyklippt och fin!

Äventyr två för dagen var en orienteringsträning. Det hade under dagen en “orienteringsklinik” för nybörjare som ville lära sig mer om orientering. 30 deltagare på kursen. Det hela avslutades med en liten sprint i en av parkerna i staden. Jag anslöt till själva sprinten. Temperaturen idag var på 31 grader så blev en svettig tillställning. Loppet i sig själv gick riktigt dåligt, skyller mycket på kartan som på många delar var väldigt tveksam och hela området i sig var inte jätte spännande heller. Jaja, alltid kul att få hålla en karta i handen. Här kan man hitta kartan i alla fall. Blir det som planerat nu har jag tre helger i rad nu med orientering, inräknat denna. Sista helgen 20-22 april är det brasilianska mästerskapen med 50 anmälda(!) i H21E är riktigt taggad inför detta.

/halväventyrare Robert 

Andra turistvecka

Samma timme som mamma och pappa lyfte från Florianópolis på väg hem mot Svergie så klev Karin av bussen här i stan. Karin är en vän till mig som jag lärt känna i Linköping. Hon har också läst maskinteknik med hydraulik som inriktning, hon orienterar och vi har bott i samma studentkorridor ett tag i Linköping. Nu är hon klar med sin utbildning och jobbar. Hon hade lite utgående semesterdagar som hon ville förbruka så då tyckte hon Brasilien lät bra.

Precis som mamma och pappa så värmde hon upp med en vecka i andra delar av Sydamerika innan hon kom hit. Bland annat vattenfallen Iguazu, precis som mamma och pappa. Men rent generellt så var det ganska olika turisttyper. Mamma och pappa betalade gärna mycket så det skulle veta att det var bra medans Karin kunde resonera som Vad händer om jag bokar det billigaste vandrarhemmet i stan? Hur illa kan det vara?” Tror svaret blev väldigt illa. Lika blött ute som inne vid kraftiga regn.

Sandboard

Hur som helst på fredagen anlände Karin till Floripa. Mycket passande så var just denna fredagen en röddag, stadens födelsedag. Så jag möte henne på busshållplatsen och vi gick sen till min lägenhet, där Karin skulle sova, på vår extramadrass, under veckan. Vi lämnade mest av Karins grejer innan vi gav oss iväg på äventyr. För det var ju inte bara boendestandarden som skiljde mina besökare åt. Även resmålen man ville se. Karin är ju precis som mig idrottare så det var självklart att hon ville testa lite sporter medans hon var här. Först ut blev sandboarding. Som man kan tro av namnet åker man brädda på sand. Vi hade förhoppningar om att det skulle likna snowboard men det gjorde det inte riktigt. För det var helt omöjligt att göra någon typ av sväng, och det gick mycket långsammare än det gör på snö. Det liknade mycket mer att åka pulka i en halvbra pulkabacke. Fast med den skillnaden att här blev man konstant blästrad av sanden som hela tiden flög runt i vinden. Man kan ana det på filmen men det var riktigt smärtsamt i verkligheten. Man hade sand exakt överallt innan äventyret var klart. Kul att ha testat i alla fall!

Orientering

Äventyr nummer två med Karin blev en orienteringstävling! Denna gång en delstastävling, så betydligt mindre än den förra jag var på, ca 60 startande denna gång. Men bara för att det var i samma delstat denna gång så var det inte närmare för det. 460 km och 6 timmar buss tog det att ta sig dit. Då hade orienteringsklubben här i stan chartrat en mindre buss med 18 säten. Så blev väldigt bekvämt för oss 10 som åkte. Stora sköna säten och gott om plats. Ett extra plus var att då fick vi resa tillsammans med klubbens ända engelsktalande också, alltid skönt att ha en tolk med.

Gänget från Baveco (orienteringsklubb Florianópolis) som åkte på tävlingarna med minibuss.

Tävlingarna då? Först på lördagskvällen arrangerades en lite plojig micro sprint (Länk till karta) för oss som rest långt. 1,5 km, segrartid:07:52, min tid!  Bekräftar väl tesen om att de Brasilianska orienterarna vet mer om löpning än kartläsning. Micro sprint blir väldigt kartintensiv och goda kartläsare gynnas. Så både jag och Karin tog hem varsin seger.

Jag och Karin ute på micro sprinten.

Efter sprinten så blev det hem och duscha på hotellet innan det blev den lokala pizzerian till middag. Egentligen inte så spännande förutom att en häftig regnskur kom medans vi satt där och käka. “Lugnt vi är ju inomhus”, kunde man tänka men så fel man hade. Rätt snart efter att regnskuren kom började man känna hur det börja regna in. Bra standard på den Brasilianska landsbygden!

Här sitter vi och käkar pizza…

Sen söndag det “riktiga” tävlingen, 9 km långdistans. Blev en okej insats från egen sida. Slutade 4 av 10 och sprang stora delar av banan tillsammans med en Brasiliansk landslagslöpare vilket var skoj att få testa deras tempo. Lite snabbare i löpningen än mig men inte mördande, men lite sämre med kartläsningen.  Riktigt kul att orientera och man är väldigt uppskattad. Jag och Karin fattade inte riktigt att det var prisutdelning så vi satt och käka lunch. Helt plötslig kommer några och säger att jag fort måste till prispallen. Det andra vill väldigt gärna ha ett kort med svensken på bilden. Vilken vacker bild de blev sen… Länk till kartan från tävlingen.

Åhh vilken fin bild från prisutdelningen!

Surfa

Sen så blev det vardag och jag var ju tvungen att plugga. Karin fick turista bäst själv. Vi käkade middagar på kvällarna men annars inga större strapatser först än långfredagen. Den är helgdag även här. Då ville vi självklart hitta på något. Så vi bokade en surflektion. Lektionen startade 07:00 på fredagsmorgonen på en strand som ligger 40 minuter bilväg från lägenheten så det var ingen tid att ligga och dra sig. Anledningen att man ville vara så tidig var så vi skulle slippa att trängas bland nybörjarvågorna… Nybörjarvågorna är på den lugna delen av stranden = barnstranden. Så efter kl 10 är det tjockt med ungar där och omöjligt att surfa.

 

Vi gör oss redo för att surfa.
Time to hit the waves. Jag och den “lilla” nybörjarbrädan.

Själva lektionen gick bra, till en början fick vi ha stora stabila nybörjarbrädor som man nog inte kan surfa på själv. Man kan helt enkelt inte paddla upp tillräckligt med fart. Men vi hade ju en lärare som sköt på i rätt sekund så man kunde tajma vågen bra. Då var det rätt enkelt, brädorna var svårvälta. Sen när vi bytte upp oss till riktiga surfbrädor var det inte lika enkelt längre. En riktig balansakt för att få det stabilt. Fick aldrig riktigt till det med den riktiga brädan, Karin hade lite mer talang och lyckades bättre. Finns förbättrings potential helt klart. Var mycket att tänka på, man skulle läsa vågor, paddla i rätt stund och sen hade man en tiondels sekund att ställa sig upp för att inte missa vågen. Hade varit helt omöjligt utan en lärare som skrek: “Paddel slow, faster, FASTER, stand up, NOW!” Var i alla fall en riktigt läcker känsla när man fick fart med vågen och drogs med. Kanske blir en repris någon dag.

Jag på brädan.
Karin, på en riktig bräda!
Man kan ju tro att man är proffs! Men lärarens keps i bakgrunden skvallrar om att man fick lite hjälp på traven.

Sen på lördagen var det dags för Karin att åka hem och för turistveckorna att ta slut. Nu i helgen har jag mest återhämtat mig och fixat saker som bloggen och sådant som legat lite på is när man haft gäster.  Men nu är  jag i nutid på bloggen igen! Får se vad framtiden har att bjuda på. Jag återkommer i frågan. Ha det fint så länge!

/Turistguide och surfproffs Robert

PS. Och om det finns någon mer som min fototokige mor som undrar hur bilderna blev så fina helt plötsligt från surfningen så hade vi en fotograf från surfskolan med oss som fick en slant för bilderna. DS.