Nu är jag tillbaka på svensk mark igen.  Kan inte säga annat än att det känns bra att vara tillbaka. Självklart är det ledsamt att lämna ett Brasilien jag drivits i. Fast samtidigt känns det otroligt spännande med allt jag har att vänta här i Sverige. Avsluta studierna, njuta av sommaren och sen flytta till ny stad och börja jobba till hösten.

Brasilien går mot bara kallare tider och Sverige mot sommar. Brasilien är inte alls förberedda på att det ska bli kallt. Husen är helt oisolerade och ouppvärmda. Sista vecka kröp tempen ner till runt 14 grader på nätterna då är det 14 grader inomhus också, det är inte så mysigt. Framför allt inte att göra saker som att duscha när badrummet är 14 grader. Kändes verkligen inte som jag ville vänta in 5 grader inomhus som det snart får under deras vinter. Med 5 grader inomhus förstår jag varför alla brassar hatar kylan och tror att en svensk vinter är en säker död.

Sista två veckorna åkte jeansen fram igen som jag bara använt på kvällstid tidigare. Sista veckan så fick även tjocktröjan vara med. Tjocktröjan som jag jag inte använt alls sen jag lämnade planet där i februari. Nu blev det åt andra hållet, tjocktröja på i Brasilien och ta av den på Arlanda där jag mötes av 24 grader och sol. Så jag åkte åt rätt håll helt klart.

Sista dagarna

Sista dagarna blev ett himla hejdå sägande till alla jag mött. Alltid lite konstigt att säga hejdå till människor som varit del av ens vardag men man högst troligt aldrig kommer möta igen. Kändes i alla fall lite skönt att min roomie kommer jag få se igen. Han börjar doktorera om någon månad i Brasilien och till nästa år flyttar han till Linköping för att göra 3 år av hans doktorsstudier där.

Tackade av både portugisiskaklassen och sambaklassen sista två dagarna. Portugisiskaklassen höll jag ett litet tal för på portugisiska men fick sen förklara på engelska vad jag hade sagt… Vi säger att de berodde på de andras kunskapsnivå och inte min, läraren verkade åtminstone förstå och blev väldigt glad för att jag gav henne lite beröm. Det var hon verkligen förtjänt av, portugisiskan har varit riktigt rolig att gå till p.g.a. henne.

Avslutningsbild från sambaklassen. Jag och lärarinnan längst fram.

Sambaklassen blev oväntat nog himla uppståndelse när jag sa att jag skulle åka hem. Alla skulle kramas och det skulle tas foton mm. Kände inte att vi hade så starka band. Jag har inte pratat mycket alls med dem förutom på lektionerna och då bara om dans. Men ligger väl i dansares natur att vara kärleksfulla. Kul var det i alla fall! Kan ju tillägga att även här så förklarade jag på portugisiska att jag skulle hem och alla fatta denna gång.

Nedan är en film från sista danslektionen, lite bättre bilder än från klubben tidigare, mamma önskade detta så kanske någon mer är intresserad också. I filmen syns också väldans massa kindpussande, det är så man gör och något jag fått lära mig. På dansklassen så hälsade vi alltid samt tacka för dansen med lite kindpussar. Många pussar blev det!

 

 

Resan hem

Resan hem är ett litet äventyr i sig. 24 timmar flyg: Florianópolis – Brasília (staden) – Lissabon – Arlanda

Allt gick som en dans, vet inte vad det riktigt var men kände mig som en kung hela vägen och hade hela tiden ett leende på läpparna. Det började stabilt med ett bra samtal med taxichauffören till flygplatsen. Fortsatte sen på Brasílias flygplats där jag skulle bränna min sista Reais (Brasiliens valuta). Valde med avsikt den bökiga pastakedjan jag undvikit tidigare, där man måste komponera sin egen rätt och beställa åtta ingredienser, pastasort och sås. Hade sen ett bra samtal med mina stolsgrannar på planet till Lissabon. Allting bara flöt, min portugisiska flöt. Okej det är inte sant den är fortfarande dåligt, stappligt och grammatiskt fel men den funkar. Jag är så himla förvånad över mig själv att det gick tillslut, jag är ingen språkmänniska. Trodde aldrig det bara för någon månad sen. Kändes som jag lämnade Brasilien med flaggan i top.

Resan hade visserligen sina bekymmer också. Just nu i Brasilien är det lastbilsstrejk. Detta ledde till att Brasílias flygplats hade dåligt med flygbränsle. Redan tidigare i veckan så var det inställda flyg p.g.a. detta. Mina flighter gick som tur var som planerat men långflyget Brasília- Lissabon fick bara halvtank så vi mellanlandade i Salvador (Brasilien) för att tanka upp innan vi gav oss ut över Atlanten. Detta gav givetvis en liten försening. Så till mitt redan korta byte i Lissabon blev det inte mycket tid kvar men det löste sig efter en tio-minuters intervall på Lissabon flygplats. Med andan i halsen så hoppade jag på bussen som skulle köra oss till flyget. Det var en extremt märklig upplevelse för mig när jag står där och pustar ut och samtidigt hör jag hur det runt mig pratar svenska. Första gången på 3,5 månad är det någon jag inte känner som pratar svenska. Nu är jag snart hemma tänkte jag då.

Home, sweet home

Pappa-taxi stod plikttroget och vänta på Arlanda, solen sken och Sverige var som vanligt. Fick åka hem äta klyftpotatis och lax, boa in mig i pojkrummet igen. Ja allt var verkligen som vanligt. Tror inte ens vi han komma till Uppsala innan pappa började diskutera jobb som behövde fixas. Så kl 8:00 fredag morgon var det uppställning. Pappa behövde någon som kunde hjälpa till och blanda betong till ett litet bygge på gården. Ingen rast och ro här inte.

Hemma = jobba, så har det alltid varit. Inga undantag för att man varit i Brasilien inte.

Nästa vecka ska jag tillbaka till Linköping och fixa det sista med exjobbet. Har även lite tankar kvar från Brasilien, så kommer nog upp några inlägg till här på bloggen.

Tills dess, ha det fint!

/Robert, den svenska bondsonen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.