Samma timme som mamma och pappa lyfte från Florianópolis på väg hem mot Svergie så klev Karin av bussen här i stan. Karin är en vän till mig som jag lärt känna i Linköping. Hon har också läst maskinteknik med hydraulik som inriktning, hon orienterar och vi har bott i samma studentkorridor ett tag i Linköping. Nu är hon klar med sin utbildning och jobbar. Hon hade lite utgående semesterdagar som hon ville förbruka så då tyckte hon Brasilien lät bra.

Precis som mamma och pappa så värmde hon upp med en vecka i andra delar av Sydamerika innan hon kom hit. Bland annat vattenfallen Iguazu, precis som mamma och pappa. Men rent generellt så var det ganska olika turisttyper. Mamma och pappa betalade gärna mycket så det skulle veta att det var bra medans Karin kunde resonera som Vad händer om jag bokar det billigaste vandrarhemmet i stan? Hur illa kan det vara?” Tror svaret blev väldigt illa. Lika blött ute som inne vid kraftiga regn.

Sandboard

Hur som helst på fredagen anlände Karin till Floripa. Mycket passande så var just denna fredagen en röddag, stadens födelsedag. Så jag möte henne på busshållplatsen och vi gick sen till min lägenhet, där Karin skulle sova, på vår extramadrass, under veckan. Vi lämnade mest av Karins grejer innan vi gav oss iväg på äventyr. För det var ju inte bara boendestandarden som skiljde mina besökare åt. Även resmålen man ville se. Karin är ju precis som mig idrottare så det var självklart att hon ville testa lite sporter medans hon var här. Först ut blev sandboarding. Som man kan tro av namnet åker man brädda på sand. Vi hade förhoppningar om att det skulle likna snowboard men det gjorde det inte riktigt. För det var helt omöjligt att göra någon typ av sväng, och det gick mycket långsammare än det gör på snö. Det liknade mycket mer att åka pulka i en halvbra pulkabacke. Fast med den skillnaden att här blev man konstant blästrad av sanden som hela tiden flög runt i vinden. Man kan ana det på filmen men det var riktigt smärtsamt i verkligheten. Man hade sand exakt överallt innan äventyret var klart. Kul att ha testat i alla fall!

Orientering

Äventyr nummer två med Karin blev en orienteringstävling! Denna gång en delstastävling, så betydligt mindre än den förra jag var på, ca 60 startande denna gång. Men bara för att det var i samma delstat denna gång så var det inte närmare för det. 460 km och 6 timmar buss tog det att ta sig dit. Då hade orienteringsklubben här i stan chartrat en mindre buss med 18 säten. Så blev väldigt bekvämt för oss 10 som åkte. Stora sköna säten och gott om plats. Ett extra plus var att då fick vi resa tillsammans med klubbens ända engelsktalande också, alltid skönt att ha en tolk med.

Gänget från Baveco (orienteringsklubb Florianópolis) som åkte på tävlingarna med minibuss.

Tävlingarna då? Först på lördagskvällen arrangerades en lite plojig micro sprint (Länk till karta) för oss som rest långt. 1,5 km, segrartid:07:52, min tid!  Bekräftar väl tesen om att de Brasilianska orienterarna vet mer om löpning än kartläsning. Micro sprint blir väldigt kartintensiv och goda kartläsare gynnas. Så både jag och Karin tog hem varsin seger.

Jag och Karin ute på micro sprinten.

Efter sprinten så blev det hem och duscha på hotellet innan det blev den lokala pizzerian till middag. Egentligen inte så spännande förutom att en häftig regnskur kom medans vi satt där och käka. “Lugnt vi är ju inomhus”, kunde man tänka men så fel man hade. Rätt snart efter att regnskuren kom började man känna hur det börja regna in. Bra standard på den Brasilianska landsbygden!

Här sitter vi och käkar pizza…

Sen söndag det “riktiga” tävlingen, 9 km långdistans. Blev en okej insats från egen sida. Slutade 4 av 10 och sprang stora delar av banan tillsammans med en Brasiliansk landslagslöpare vilket var skoj att få testa deras tempo. Lite snabbare i löpningen än mig men inte mördande, men lite sämre med kartläsningen.  Riktigt kul att orientera och man är väldigt uppskattad. Jag och Karin fattade inte riktigt att det var prisutdelning så vi satt och käka lunch. Helt plötslig kommer några och säger att jag fort måste till prispallen. Det andra vill väldigt gärna ha ett kort med svensken på bilden. Vilken vacker bild de blev sen… Länk till kartan från tävlingen.

Åhh vilken fin bild från prisutdelningen!

Surfa

Sen så blev det vardag och jag var ju tvungen att plugga. Karin fick turista bäst själv. Vi käkade middagar på kvällarna men annars inga större strapatser först än långfredagen. Den är helgdag även här. Då ville vi självklart hitta på något. Så vi bokade en surflektion. Lektionen startade 07:00 på fredagsmorgonen på en strand som ligger 40 minuter bilväg från lägenheten så det var ingen tid att ligga och dra sig. Anledningen att man ville vara så tidig var så vi skulle slippa att trängas bland nybörjarvågorna… Nybörjarvågorna är på den lugna delen av stranden = barnstranden. Så efter kl 10 är det tjockt med ungar där och omöjligt att surfa.

 

Vi gör oss redo för att surfa.
Time to hit the waves. Jag och den “lilla” nybörjarbrädan.

Själva lektionen gick bra, till en början fick vi ha stora stabila nybörjarbrädor som man nog inte kan surfa på själv. Man kan helt enkelt inte paddla upp tillräckligt med fart. Men vi hade ju en lärare som sköt på i rätt sekund så man kunde tajma vågen bra. Då var det rätt enkelt, brädorna var svårvälta. Sen när vi bytte upp oss till riktiga surfbrädor var det inte lika enkelt längre. En riktig balansakt för att få det stabilt. Fick aldrig riktigt till det med den riktiga brädan, Karin hade lite mer talang och lyckades bättre. Finns förbättrings potential helt klart. Var mycket att tänka på, man skulle läsa vågor, paddla i rätt stund och sen hade man en tiondels sekund att ställa sig upp för att inte missa vågen. Hade varit helt omöjligt utan en lärare som skrek: “Paddel slow, faster, FASTER, stand up, NOW!” Var i alla fall en riktigt läcker känsla när man fick fart med vågen och drogs med. Kanske blir en repris någon dag.

Jag på brädan.
Karin, på en riktig bräda!
Man kan ju tro att man är proffs! Men lärarens keps i bakgrunden skvallrar om att man fick lite hjälp på traven.

Sen på lördagen var det dags för Karin att åka hem och för turistveckorna att ta slut. Nu i helgen har jag mest återhämtat mig och fixat saker som bloggen och sådant som legat lite på is när man haft gäster.  Men nu är  jag i nutid på bloggen igen! Får se vad framtiden har att bjuda på. Jag återkommer i frågan. Ha det fint så länge!

/Turistguide och surfproffs Robert

PS. Och om det finns någon mer som min fototokige mor som undrar hur bilderna blev så fina helt plötsligt från surfningen så hade vi en fotograf från surfskolan med oss som fick en slant för bilderna. DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.