Självförtroende

Den här söndagen stod det åter igen orientering på schemat. Första deltävlingen i en tävlingsserie den lokala klubben arrangerar. Tävlingsområdet bestod endast av tätvuxen skog och stigar (karta), vädret var dåligt, klockan väckte mig tidig. Det var mycket som talade emot att detta skulle bli en bra dag. Men det blev det inte, för jag hade bestämt det.

Varje dag tar jag steg framåt i min Portugisiska, nu har jag kommit till någon kritisk massa då det faktiskt börjar gå att prata med människor, fortfarande hattigt och stappligt men det går. Så idag efter tävlingen kunde jag vara med ordentligt i kartsnacket. Jämföra vägval, prata om var man haft problem. Till och med så att en man där vägrade tro att jag bara pluggat portugisiska i 3 månader, sådant får en att växa. På så sätt är orienteringen väldigt bra, orienterarna är så dåliga på engelskan så jag måste försöka. I skolan får jag aldrig riktigt testa, så fort jag inte förstår så byter det till engelska.

Fick även en liten fan club i form av den lilla tjejen på bilden här nere. För henne var jag nog både väldigt lång, läskig och prata konstigt, fast samtidigt väldigt spännande. Man kunde riktigt se hur hon samlade lite mod för att gå fram och bjuda mig på en kaka. Eller nästa gång fråga hur loppet gick. Eller gången efter det lämna över en av mammas träningströja som present. Eller till slut fråga om hon inte kunde få fotas med mig. Vilken söt unge! Och jag fick en fin tröja också, fantastisk souvenir, om än i fel storlek.

 

Den här lilla damen fick en nästan att dö sötdöden. Roligt att få prata portugisiska med henne.
Jag och min nya tröja.

Planen var från början att jag skulle stanna resten av dagen här en bit utanför stan och gå till någon trevlig strand. Men som jag skrev var vädret inte med oss idag så jag begav mig hem. Men man kan inte sitta och fördriva hela dagen så begav mig iväg och köpte mig en ny regnjacka. Inte för att det var direkt billigare här, eller att det hade något roligt märke som vi inte har i Svergie, utan mest för jag behövde en ny regnjacka förr eller senare. Är det då inte roligare så säg att få diskutera vattenpelare och andra detaljer om regnjackor på portugisiska? Jo! Så helt på portugisiska slog jag till på en “capa de chuva”. När jag sen gick vidare för att kolla på skor blev jag uppriktigt besviken när denna försäljare prata bra engelska, då blev det inget köp.

Som ni hör, livet leker och jag börjar lära mig det här landet. Så lika bra att avsluta innan det börjar gå utför igen. Ikväll beställde jag flygbiljetter hem, 24 maj står jag förhoppningsvis på svenskmark igen. Lite sorgligt men jag har alltid vetat att detta ska ta slut. Men det är egentligen veckans fokus, livet hemma i Svergie. Jag har även bokat ett framläggningsdatum 8 juni, jag har letat opponent, jag varit i kontakt med företag om anställning. Så jag känner att det är dags för en slutspurt här.

På fredag ska jag börjar med att kröna min brasilianska orienteringskarriär, Brasilianska mästerskapen i orientering. Nu med lite extra tagg från helgen så ska är jag riktigt laddad. Har även senaste veckorna lagt in ett extra tränings fokus. Och kört Roberts: “Bli i form på 20 dagar”-program. Programmet är en balansgång mellan att väcka gamla muskler och lungor samtidigt som man inte får träna för hårt på den ovana kroppen. Ett program som jag fått köra lite allt för ofta de senaste åren då jag jojotränat i omgångar i takt med att studentföreningar och studier tagit fokus från träningen. Hur som helst så är jag i klart den bästa formen sen jag steg av planet, vilket också ger en självförtroende inför tävlingarna. Jag tänker säga att målet är topp 10 i elitklass, 50 anmälda. Nu är det skrivet här nu går det inte att backa.

Falou! (Ett slanguttryck som används mycket har men lättast kan översättas till “Färdig snackat!” även om det rent krasst bara är verbet prata i dåtid. )

/Robert, nästan proffs på allt

Lycklig att vara svensk

Desto längre jag stannar här desto mer uppenbart blir det att man är rätt lycklig lottad att vara född i Sverige. Vi har det rätt bra i Svergie, vi har fungerande regering, skolsystem, sjukvård, inte skyhög arbetslöshet och vi ligger inte i krig. För mig så känns allt detta så självklart, men när man träffar mycket personer från olika kulturer och länder inser man att behöver inte vara en självklarhet.

Just här i Brasilien så finns stora bekymmer med korruption. När jag pratat om att vi har höga skatterna i Sverige så brukar Brasilianarna svara att det är höga skatter även här, men problemet är att det skatterna går till mutor och förskingring istället för tillbaka till folket. Allt jag hör om politik här är om korruptionen, känns som presidenter, guvernörer, rektorer med mera blir avskedade för varv på grund av inblandning i korruption.  Den senaste rektorn på universitetet jag pluggar på tog sitt eget liv i oktober 2017, publikt i ett shoppinggalleria, på grund av korruptionsanklagelser.

Här är det också väldigt uppenbart vilka samhällsklyftor som finns. Överallt ser man uteliggare, speciellt när jag är ute och morgontränar. Då är det ingen konstigt att se 10-talet uteliggare på ett träningspass. Det som lite fascinerar mig är hur tätt rika och fattiga lever med varandra. I den skakiga filmen här nedan ser ni först några vackra hus, med elstängsel och vakthundar för att sen 100 meter längre bort hitta ett riktigt ruckel som säkerligen inte är väderbeständigt och har några höns gåendes fritt inomhus, det är ingen nidbild, de är så det fungerar och det här är nog långt ifrån den värsta delen av Brasilien.

 

AW med portugisiska kursen

Igår var vi ett gäng på sex stycken från portugisiska klassen som bestämt oss att gå ut och äta på restaurang tillsammans. Då blir vi ett riktigt internationellt gäng, representerade nationaliteter var: Sverige, Nederländerna, Ungern, Grekland, Egypten och Syrien. Tre av oss är studenter på utbyten (Sverige, Nederländerna, Ungern) medans de övriga är på jakt efter ett bättre liv än de har i sina hemländer (Grekland, Egypten och Syrien). Brasilien är ett land som har väldigt generös flyktingpolitik, landet är byggt av invandrare. Det finns ingen stereotyp för en klassisk Brasilianare, människor här är av alla sorter. Killen från Syrien berätta att för han finns det idag 5-6 länder i världen som accepterar Syrier utan att ha speciella skäll till invandringen, Brasilien är ett av dem.

Självklart så blev diskussionerna mest om hur saker fungerar i våra hemländer. Då är nästan så skäms över att berätta hur vi har det hemma. Att berätta om hur jobbsituationen ser ut för mig i Sverige, att berätta att bara tidigare samma dag har jag varit i kontakt med två olika svenska arbetsgivare om anställning efter examen, att berätta detta känns mest som ett hån mot dem. Nu är min jobbsituation även lyxproblem för en svensk men ändå, tror att det är alla dagar i veckan lättare att vara svensk än de flesta andra nationaliteter.

Det folk tänker negativt om Sverige är prisnivån, de flesta tycker det är dyrt och så kylan, det flesta ser det som omänskligt kallt med -10 grader det vill man inte utsätta sig för.

Reality check

Valet av restaurang hade landat på en arabisk restaurang som den syrianska killens vänner drev. Vi blev serverade riktigt god falafel, shawarma, kebab, hummus, babaganoush, en riktig fest måltid. Vi hade en väldigt trevlig stund. Restaurangen var väldigt liten och mysig så vårat gäng fyllde halva stället. Plötsligt hör man hur rösterna från köket ändras. Från lite trevlig fredagsstämning till mycket allvarligare. Det kommer ut och pratar på arabiska med killen från Syrien och Egypten man ser direkt att det är inga glada nyheter. Direkt efter får vi det översatt till engelska, missiler har börjat falla i Damaskus, Syrien.  I detta nu, live. Det är ingen förtvivlan man ser utan mer en uppgivenhet och hopplöshet, tar motgångarna aldrig slut? Men man förstår också varför man hellre väljer att gå arbetslös i ett främmande land än att bo i Syrien idag.

Vårt gäng på restaurangen +1 extra pojkvän.

Det blev ett lite annorlunda inlägg idag, inga fina stränder och vyer. Hoppas ni ändå uppskatta inlägget. Nästa gång blir det nog gladare igen. Ha det bra tills vidare!

/en lycklig lottad Robert

Halvtidskris

Senaste veckan har inte bjudit på några kioskvältarhistorier. Mycket back to basic och vardag igen efter alla besökare lämnat. Har insett att det är nog över halvtid för min Brasilienvistelse och det börjar bli dags att tänkta på Sverige igen. Fick en liten halvtidskris och tyckte inte riktigt jag var redo än att lämna, känns fortfarande som jag nyss kom hit. Vare sig jag personligen eller mitt exjobb är redo än på ett tag känns det som. Men samtidigt så kan man tänka på hur mycket jag hunnit med också. Så ska det nog lösa sig detta.

Så där halvvägs så testade jag konceptet morgonträning. Jag har sen tidigt hört att det är de oseriösa som mest tar selfies till instagram som tränar på kvällen medans de seriösa tränar innan frukost, ingen tränar under dagtid det är för varmt. Nu när jag testat undrar jag varför jag väntat så länge med det? Kan beror på att jag hatar att träna innan frukost i Sverige. Här i alla fall är det lugnt, svalt och inte så fuktigt som det annars är, perfekt. Var verkligen ett lyft för träningen. Så slog till med två raka morgonpass onsdag och torsdag. Först morgonträning, sen glida in till skolan lite senare och sen kompensera med att stanna lite längre så bilköerna lättar och livet leker! Blir mer av denna varan känner jag. På ena passet tog jag med mig kameran och dokumentera lite, se filmen.

Idag lördag så blev det ett litet små äventyr. Nu när man har ålderskris så måste man ju göra drastiska stilförändringar… eller jag drastiska vete tusan och förändringar högst tveksamt. Hur som helst så kände jag att en klippning var på sin plats. Det var självklart lite obehagligt, antagligen skulle frisören inte prata engelska, hur skulle detta sluta? Men jag börjar känna mig mer och mer bekväm med portugisiskan, hopades faktiskt på väg till frisören att hen inte skulle kunna prata engelska. Det var mer spännande så. Gick till en hårsalong här i kvarteret. Fick prata på portugisiska med en som stod bakom välkomstdisken och blev sedan visad till en stol för att vänta en stund. Jag blev lite förvånad sen när min frisör är en man, 60+ som såg klart sargad ut av tidens tand med endast 9 fingrar. Kollar sen runt och inser att det bara är män som klipper hår på stolarna bredvid, jaha låt gå för det, kanske är så det funkar i detta land, frisör=manligt yrke. Han kunde givetvis ingen engelska i alla fall, succé!

Jag förklarar hur jag vill ha det, han förstår, klipper och pratar lite till och från. Han berättar att det är han som äger salongen och han har klippt hår i 52 år. Han berättar även hur han förlora ena fingret i en motorcykel olycka. Allt detta på portugisiska, förstår ni? Framsteg!

Frisyren då? Jo den blev som jag hade tänkt mig och billigt var det självklart. Så nöjd med detta!

Nyklippt och fin!

Äventyr två för dagen var en orienteringsträning. Det hade under dagen en “orienteringsklinik” för nybörjare som ville lära sig mer om orientering. 30 deltagare på kursen. Det hela avslutades med en liten sprint i en av parkerna i staden. Jag anslöt till själva sprinten. Temperaturen idag var på 31 grader så blev en svettig tillställning. Loppet i sig själv gick riktigt dåligt, skyller mycket på kartan som på många delar var väldigt tveksam och hela området i sig var inte jätte spännande heller. Jaja, alltid kul att få hålla en karta i handen. Här kan man hitta kartan i alla fall. Blir det som planerat nu har jag tre helger i rad nu med orientering, inräknat denna. Sista helgen 20-22 april är det brasilianska mästerskapen med 50 anmälda(!) i H21E är riktigt taggad inför detta.

/halväventyrare Robert 

Andra turistvecka

Samma timme som mamma och pappa lyfte från Florianópolis på väg hem mot Svergie så klev Karin av bussen här i stan. Karin är en vän till mig som jag lärt känna i Linköping. Hon har också läst maskinteknik med hydraulik som inriktning, hon orienterar och vi har bott i samma studentkorridor ett tag i Linköping. Nu är hon klar med sin utbildning och jobbar. Hon hade lite utgående semesterdagar som hon ville förbruka så då tyckte hon Brasilien lät bra.

Precis som mamma och pappa så värmde hon upp med en vecka i andra delar av Sydamerika innan hon kom hit. Bland annat vattenfallen Iguazu, precis som mamma och pappa. Men rent generellt så var det ganska olika turisttyper. Mamma och pappa betalade gärna mycket så det skulle veta att det var bra medans Karin kunde resonera som Vad händer om jag bokar det billigaste vandrarhemmet i stan? Hur illa kan det vara?” Tror svaret blev väldigt illa. Lika blött ute som inne vid kraftiga regn.

Sandboard

Hur som helst på fredagen anlände Karin till Floripa. Mycket passande så var just denna fredagen en röddag, stadens födelsedag. Så jag möte henne på busshållplatsen och vi gick sen till min lägenhet, där Karin skulle sova, på vår extramadrass, under veckan. Vi lämnade mest av Karins grejer innan vi gav oss iväg på äventyr. För det var ju inte bara boendestandarden som skiljde mina besökare åt. Även resmålen man ville se. Karin är ju precis som mig idrottare så det var självklart att hon ville testa lite sporter medans hon var här. Först ut blev sandboarding. Som man kan tro av namnet åker man brädda på sand. Vi hade förhoppningar om att det skulle likna snowboard men det gjorde det inte riktigt. För det var helt omöjligt att göra någon typ av sväng, och det gick mycket långsammare än det gör på snö. Det liknade mycket mer att åka pulka i en halvbra pulkabacke. Fast med den skillnaden att här blev man konstant blästrad av sanden som hela tiden flög runt i vinden. Man kan ana det på filmen men det var riktigt smärtsamt i verkligheten. Man hade sand exakt överallt innan äventyret var klart. Kul att ha testat i alla fall!

Orientering

Äventyr nummer två med Karin blev en orienteringstävling! Denna gång en delstastävling, så betydligt mindre än den förra jag var på, ca 60 startande denna gång. Men bara för att det var i samma delstat denna gång så var det inte närmare för det. 460 km och 6 timmar buss tog det att ta sig dit. Då hade orienteringsklubben här i stan chartrat en mindre buss med 18 säten. Så blev väldigt bekvämt för oss 10 som åkte. Stora sköna säten och gott om plats. Ett extra plus var att då fick vi resa tillsammans med klubbens ända engelsktalande också, alltid skönt att ha en tolk med.

Gänget från Baveco (orienteringsklubb Florianópolis) som åkte på tävlingarna med minibuss.

Tävlingarna då? Först på lördagskvällen arrangerades en lite plojig micro sprint (Länk till karta) för oss som rest långt. 1,5 km, segrartid:07:52, min tid!  Bekräftar väl tesen om att de Brasilianska orienterarna vet mer om löpning än kartläsning. Micro sprint blir väldigt kartintensiv och goda kartläsare gynnas. Så både jag och Karin tog hem varsin seger.

Jag och Karin ute på micro sprinten.

Efter sprinten så blev det hem och duscha på hotellet innan det blev den lokala pizzerian till middag. Egentligen inte så spännande förutom att en häftig regnskur kom medans vi satt där och käka. “Lugnt vi är ju inomhus”, kunde man tänka men så fel man hade. Rätt snart efter att regnskuren kom började man känna hur det börja regna in. Bra standard på den Brasilianska landsbygden!

Här sitter vi och käkar pizza…

Sen söndag det “riktiga” tävlingen, 9 km långdistans. Blev en okej insats från egen sida. Slutade 4 av 10 och sprang stora delar av banan tillsammans med en Brasiliansk landslagslöpare vilket var skoj att få testa deras tempo. Lite snabbare i löpningen än mig men inte mördande, men lite sämre med kartläsningen.  Riktigt kul att orientera och man är väldigt uppskattad. Jag och Karin fattade inte riktigt att det var prisutdelning så vi satt och käka lunch. Helt plötslig kommer några och säger att jag fort måste till prispallen. Det andra vill väldigt gärna ha ett kort med svensken på bilden. Vilken vacker bild de blev sen… Länk till kartan från tävlingen.

Åhh vilken fin bild från prisutdelningen!

Surfa

Sen så blev det vardag och jag var ju tvungen att plugga. Karin fick turista bäst själv. Vi käkade middagar på kvällarna men annars inga större strapatser först än långfredagen. Den är helgdag även här. Då ville vi självklart hitta på något. Så vi bokade en surflektion. Lektionen startade 07:00 på fredagsmorgonen på en strand som ligger 40 minuter bilväg från lägenheten så det var ingen tid att ligga och dra sig. Anledningen att man ville vara så tidig var så vi skulle slippa att trängas bland nybörjarvågorna… Nybörjarvågorna är på den lugna delen av stranden = barnstranden. Så efter kl 10 är det tjockt med ungar där och omöjligt att surfa.

 

Vi gör oss redo för att surfa.
Time to hit the waves. Jag och den “lilla” nybörjarbrädan.

Själva lektionen gick bra, till en början fick vi ha stora stabila nybörjarbrädor som man nog inte kan surfa på själv. Man kan helt enkelt inte paddla upp tillräckligt med fart. Men vi hade ju en lärare som sköt på i rätt sekund så man kunde tajma vågen bra. Då var det rätt enkelt, brädorna var svårvälta. Sen när vi bytte upp oss till riktiga surfbrädor var det inte lika enkelt längre. En riktig balansakt för att få det stabilt. Fick aldrig riktigt till det med den riktiga brädan, Karin hade lite mer talang och lyckades bättre. Finns förbättrings potential helt klart. Var mycket att tänka på, man skulle läsa vågor, paddla i rätt stund och sen hade man en tiondels sekund att ställa sig upp för att inte missa vågen. Hade varit helt omöjligt utan en lärare som skrek: “Paddel slow, faster, FASTER, stand up, NOW!” Var i alla fall en riktigt läcker känsla när man fick fart med vågen och drogs med. Kanske blir en repris någon dag.

Jag på brädan.
Karin, på en riktig bräda!
Man kan ju tro att man är proffs! Men lärarens keps i bakgrunden skvallrar om att man fick lite hjälp på traven.

Sen på lördagen var det dags för Karin att åka hem och för turistveckorna att ta slut. Nu i helgen har jag mest återhämtat mig och fixat saker som bloggen och sådant som legat lite på is när man haft gäster.  Men nu är  jag i nutid på bloggen igen! Får se vad framtiden har att bjuda på. Jag återkommer i frågan. Ha det fint så länge!

/Turistguide och surfproffs Robert

PS. Och om det finns någon mer som min fototokige mor som undrar hur bilderna blev så fina helt plötsligt från surfningen så hade vi en fotograf från surfskolan med oss som fick en slant för bilderna. DS.