Idag fyllde min kära syster Frida år och samtidigt som jag grattade henne passade hon på att påminna mig om att det var skralt med inlägg på bloggen. Så får väl ta och skriva ett inlägg då… Hon hann även med att säga att det troligtvis var hennes allra kallaste födelsedag av det 26 hon upplevt, -11 grader hade hennes termometer stått på i morse, den 27 mars, i Uppsala, Sverige. Hon var inte riktigt nöjd med tillvaron.

Så som den snälla, inte alls retsamma lillebror jag är så tänkte jag skriva lite om en varm, solig och alldeles magisk vandring jag gjorde för 10 dagar sen. Vandringen gick till Lagoinha do Leste en strand som sägs vara öns vackraste strand. Lite av mystiken runt den ligger nog i att den inte är tillgänglig med bil utan endast via två vandringsstigar eller vattenvägen.

Med på resan var min ”study buddy” Pablo. Vi gav oss iväg tidigt på morgonen. Av det två vandringstigarna så är var det en som var lite längre, lite mer utmanande och lite vackrare. Den bestämde vi oss för att ta dit. 4 km över ett berg tog mer än 2 timmar vandra och det var klart tuff vandring. Stigen gick mestadels genom tätt tropisk skog men framåt slutet så kom man ut på ett parti längst bergskanten som störtade ner i vattnet. Kan inte säga annat än att jag njöt i fulla drag.

Stigen slingrade sig längst denna kant sista biten.

Och efter två timmars vandring och man börjar bli sliten uppenbarar sig plötsligt mytomspunna stranden som ett lite vykort redo att kliva in i.

Äntligen framme, vilket litet paradis!
Fotspåren i sanden sköljdes bort nästan lika fort som det kom till av det stora vågorna.

Vi hade på förhand hört att här skulle det vara tomt på bebyggelse och faciliteter men till vår förvåning fanns det ändå några små små barer på stranden som sålde lite öl och vatten. Vi unna oss varsin öl till turistpris med extra taxa för exklusivitet på den avlägsna stranden, 25 svenska kr. Rena rånet!

En liten strand bar.
Study Buddy Pablo på stranden.

Sen badade vi lite i det stora vågorna, åt våran medhavda matsäck innan det var dags att bestiga berg två. Detta berg låg exakt vid stranden och skulle enligt rykten vara den bästa fotoplatsen för denna vackra strand. För att bestiga det här berget så fanns det en stig som gick stadigt uppåt i en halvtimme. Det krävdes både, armar och starka ben samt några andpauser innan toppen var nåd. Väl där uppe väntade en fantastisk utsikt. Känslan var verkligen: ”Här går jag runt i ett vykort”. Det fanns ett antal klippavsatser som sköt ut från berget. Dessa var ypperliga för att ta bra bilder ifrån. Självklart tog vi några sådana och det är även en sådan som har fått plats i hedern här på sidan.

Här sitter jag och chillar.

Man kan ju lätt tro från bilderna att vi var helt själva på en paradisstrand men så var verkligen inte fallet en lördag med bra väder. Just vi dessa klippavsatser så var det små köer med folk som ville fota. Så man fick ställa sig i kön och vänta på sin tur. I kön hjälptes man åt att fota åt varandra och hitta häftiga vinklar. Förtog kanske stämningen av en avskild strand något.

Jag med Sydatlanten i bakgrunden, nästa station Afrika.

När vi sen tagit oss ner från det här berget igen, var det bara fortsätta hem. Denna gången tog vi den lite kortare och lättare stigen. Även denna korsade ett berg innan vi tillslut kom tillbaka till  civilisationen igen, trötta men nöjda. Riktigt trevlig lördag, kort sagt!

Ha det fint!

/Robert som lever i ett vykort

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.