Saker man kommer sakna

3 juni, 2018

Det finns vissa saker som är väldigt bra med Brasilien och det finns det som är mindre bra. Tänkte skriva här lite av det bästa sakerna jag hittat och det jag kommer sakna nu när jag är tillbaka i Sverige.

Tiden och stressen

Brasilianare lever helt klart med en annan tidsuppfattning. Saker behöver inte hända just nu. Busstidtabeller är mer en riktlinje. En startlista på en orienteringstävling är också mer en riktlinje, lite relativ till arrangörens känsla. Ibland var detta lite jobbigt att inte ha kolla på exakt allt medans ibland är det rätt gött att bara glida med och inte kolla så mycket på klockan. Min känsla är att Brasilianare i allmänhet är mindre stressade och har en bättre psykisk hälsa än svenskar.  Det är något att sakna när det känns som var och varannan svensk går regelbundet till psykolog.

Frukt

Brasilien är av världens största fruktproducenter, varje butik har massor av frukt till mycket bättre priser än i Sverige. Den absolut vanligaste och billigaste frukten i södra Brasilien är bananer. Det växer lite varstans och det finns vilda bananer längst vägarna, precis som äpplen här i Sverige. Det finns ett talesätt att man säljer något till priset av bananer. Då är det billigt! Jag fattade inte detta först än slutet av resan. Detta för att man köper bara bananer i stora klasar. Det kändes som ett jobbigt projekt att köpa tio bananer till en själv. När jag sen insåg att det knapp kosta något så kändes det mindre jobbigt. Så sista veckorna åt jag en del bananer. Det finns självklart lite olika sorters bananer och välja mellan också. Fick aldrig riktigt grep om skillnaderna.

Andra frukter det finns mycket av är mango, ofta har affärerna flera sorters mango. Det finns stora, små, söta, gröna, rosa, röda mm. Så där har jag testat en hel del. Gott! Det är en rätt vanlig frukost i Brasilien att man bara äter frukt. Lite ananas, papaya och melon var alltid givna inslag det gånger jag åt frukost på hotel.

Det finns också en hel uppsjö av frukter jag aldrig sett i Sverige. Självklart behövdes det testas lite.

Att vara utlänning

Ibland är det faktiskt riktigt skönt att vara utlänningen. Det finns många situationer när man i Brasilianares sällskap lugnt kan luta sig tillbaka och låta någon annan lösa problemet. Det är faktiskt jätteskönt ibland. Även sådan saker som gatuförsäljare och tiggare är lätt avfärdade med orden “Não fala português!” (Jag pratar inte portugisiska), det tricket använde jag även när jag faktiskt förstod vad de sa.

Också är det så att man kan få väldigt mycket uppmärksamhet vid vissa tillfällen om man som svenska vistas i Brasilien. Man anses exotisk och man får många frågor, det ska tas selfies mm. Ibland är det riktigt roligt att få känna sig lite speciell. Jag med mina 195 cm har haft rätt svårt att dölja att jag inte är Brasilianare, då deras medellängd är betydligt lägre än i Sverige. Jag har t.ex. blivit frågad på gatan om jag inte ville börja på en modellagentur  något mina vänner som vad med mig vid tillfället tyckte var väldigt roligt. Jag tacka dock nej till erbjudandet.

Stränder

Milslånga stränder och härligt väder, underbart!

Florianópolis är mest känd för sina stränder. Jag tror jag hade runt 50 km sandstrand inom en timmes resa. En intressant sak är att det finns massa typer av stränder. Det finns surfstränder, det finns kitestränder, det finns familjestränder, det finns badstränder, det finns lugna stränder det finns partystränder mm. Personligen gillade jag mest att åka till surfstränderna, inte för att surfa utan mest för att leka i det stora vågorna. Sånt får man inte i Sverige så man måste passa på även om det ibland var ett slagsmål för att hålla sig ovanför ytan när det stora vågorna drog med en.

Vänligheten

I Sverige har vi en kultur av att man sköter sig själv så blir det bäst så. Brasilien har en mycket mer delande kultur. Man värnar på ett helt annat sätt om sina medmänniskor. Jag har många gånger känt mig otroligt omhändertagen av vilt främmande människor som bara vill hjälpa mig. Det är självklart något man kan sakna. Jag tycker det är fascinerande hur detta inte bara avspeglar sig på mer än bara kommunikation. T.ex. på en restaurang i Brasilien är det vanligast att man beställer in mat till hela bordet på stora tallrikar så får man dela själva vid bordet. Man beställer oftast öl på literflaskor som man sen delar runt bordet. Man delar med sig och hjälps åt. Så fungerar hela Brasilien.

Utvecklingskurvan

Det är roligt att lära sig saker. I Brasilien var detta så uppenbart hela tiden. Det man inte förstod ena veckan lärde man sig till nästa. Varje dag kunde man verkligen känna att man gjort framsteg med det ena eller det andra. Det var en himla skön känsla att vara i konstant utveckling. Det här gällde mest språket men även andra saker som att bara hitta i staden. Det är något jag kommer sakna, känslan av att alltid utvecklas. Det är inte samma grej i Sverige.

/Robert som drömmer sig tillbaka

Kommentarer(0)

Välkommen hit, välkommen hem

25 maj, 2018

Nu är jag tillbaka på svensk mark igen.  Kan inte säga annat än att det känns bra att vara tillbaka. Självklart är det ledsamt att lämna ett Brasilien jag drivits i. Fast samtidigt känns det otroligt spännande med allt jag har att vänta här i Sverige. Avsluta studierna, njuta av sommaren och sen flytta till ny stad och börja jobba till hösten.

Brasilien går mot bara kallare tider och Sverige mot sommar. Brasilien är inte alls förberedda på att det ska bli kallt. Husen är helt oisolerade och ouppvärmda. Sista vecka kröp tempen ner till runt 14 grader på nätterna då är det 14 grader inomhus också, det är inte så mysigt. Framför allt inte att göra saker som att duscha när badrummet är 14 grader. Kändes verkligen inte som jag ville vänta in 5 grader inomhus som det snart får under deras vinter. Med 5 grader inomhus förstår jag varför alla brassar hatar kylan och tror att en svensk vinter är en säker död.

Sista två veckorna åkte jeansen fram igen som jag bara använt på kvällstid tidigare. Sista veckan så fick även tjocktröjan vara med. Tjocktröjan som jag jag inte använt alls sen jag lämnade planet där i februari. Nu blev det åt andra hållet, tjocktröja på i Brasilien och ta av den på Arlanda där jag mötes av 24 grader och sol. Så jag åkte åt rätt håll helt klart.

Sista dagarna

Sista dagarna blev ett himla hejdå sägande till alla jag mött. Alltid lite konstigt att säga hejdå till människor som varit del av ens vardag men man högst troligt aldrig kommer möta igen. Kändes i alla fall lite skönt att min roomie kommer jag få se igen. Han börjar doktorera om någon månad i Brasilien och till nästa år flyttar han till Linköping för att göra 3 år av hans doktorsstudier där.

Tackade av både portugisiskaklassen och sambaklassen sista två dagarna. Portugisiskaklassen höll jag ett litet tal för på portugisiska men fick sen förklara på engelska vad jag hade sagt… Vi säger att de berodde på de andras kunskapsnivå och inte min, läraren verkade åtminstone förstå och blev väldigt glad för att jag gav henne lite beröm. Det var hon verkligen förtjänt av, portugisiskan har varit riktigt rolig att gå till p.g.a. henne.

Avslutningsbild från sambaklassen. Jag och lärarinnan längst fram.

Sambaklassen blev oväntat nog himla uppståndelse när jag sa att jag skulle åka hem. Alla skulle kramas och det skulle tas foton mm. Kände inte att vi hade så starka band. Jag har inte pratat mycket alls med dem förutom på lektionerna och då bara om dans. Men ligger väl i dansares natur att vara kärleksfulla. Kul var det i alla fall! Kan ju tillägga att även här så förklarade jag på portugisiska att jag skulle hem och alla fatta denna gång.

Nedan är en film från sista danslektionen, lite bättre bilder än från klubben tidigare, mamma önskade detta så kanske någon mer är intresserad också. I filmen syns också väldans massa kindpussande, det är så man gör och något jag fått lära mig. På dansklassen så hälsade vi alltid samt tacka för dansen med lite kindpussar. Många pussar blev det!

 

 

Resan hem

Resan hem är ett litet äventyr i sig. 24 timmar flyg: Florianópolis – Brasília (staden) – Lissabon – Arlanda

Allt gick som en dans, vet inte vad det riktigt var men kände mig som en kung hela vägen och hade hela tiden ett leende på läpparna. Det började stabilt med ett bra samtal med taxichauffören till flygplatsen. Fortsatte sen på Brasílias flygplats där jag skulle bränna min sista Reais (Brasiliens valuta). Valde med avsikt den bökiga pastakedjan jag undvikit tidigare, där man måste komponera sin egen rätt och beställa åtta ingredienser, pastasort och sås. Hade sen ett bra samtal med mina stolsgrannar på planet till Lissabon. Allting bara flöt, min portugisiska flöt. Okej det är inte sant den är fortfarande dåligt, stappligt och grammatiskt fel men den funkar. Jag är så himla förvånad över mig själv att det gick tillslut, jag är ingen språkmänniska. Trodde aldrig det bara för någon månad sen. Kändes som jag lämnade Brasilien med flaggan i top.

Resan hade visserligen sina bekymmer också. Just nu i Brasilien är det lastbilsstrejk. Detta ledde till att Brasílias flygplats hade dåligt med flygbränsle. Redan tidigare i veckan så var det inställda flyg p.g.a. detta. Mina flighter gick som tur var som planerat men långflyget Brasília- Lissabon fick bara halvtank så vi mellanlandade i Salvador (Brasilien) för att tanka upp innan vi gav oss ut över Atlanten. Detta gav givetvis en liten försening. Så till mitt redan korta byte i Lissabon blev det inte mycket tid kvar men det löste sig efter en tio-minuters intervall på Lissabon flygplats. Med andan i halsen så hoppade jag på bussen som skulle köra oss till flyget. Det var en extremt märklig upplevelse för mig när jag står där och pustar ut och samtidigt hör jag hur det runt mig pratar svenska. Första gången på 3,5 månad är det någon jag inte känner som pratar svenska. Nu är jag snart hemma tänkte jag då.

Home, sweet home

Pappa-taxi stod plikttroget och vänta på Arlanda, solen sken och Sverige var som vanligt. Fick åka hem äta klyftpotatis och lax, boa in mig i pojkrummet igen. Ja allt var verkligen som vanligt. Tror inte ens vi han komma till Uppsala innan pappa började diskutera jobb som behövde fixas. Så kl 8:00 fredag morgon var det uppställning. Pappa behövde någon som kunde hjälpa till och blanda betong till ett litet bygge på gården. Ingen rast och ro här inte.

Hemma = jobba, så har det alltid varit. Inga undantag för att man varit i Brasilien inte.

Nästa vecka ska jag tillbaka till Linköping och fixa det sista med exjobbet. Har även lite tankar kvar från Brasilien, så kommer nog upp några inlägg till här på bloggen.

Tills dess, ha det fint!

/Robert, den svenska bondsonen

Kommentarer(0)

En slitsam sista helg

21 maj, 2018

Jag missade en grej i förra inlägget…

Jag hade förberett en liten avslutningspresent till Amilcare som han fick under resan. Jag vet att en av hans stora hobbys är gamla bilar. Framför allt Volkswagen så därför hade jag fixat till folkabussen på bilden nedan. Som tack för all hjälp med orienteringsresorna här i Brasilien. Kändes som jag träffade rätt, han blev väldigt glad och kunde direkt säga vilken typ och årtal av folkabuss det var.

Min lilla present till Amilcare.

Fredags kväll

Sista helgen var man självklart tvungen att göra något roligt på. På fredagen så hade vi doktors framläggning på labbet vilket självklart skulle firas på kvällen. Så blev en sen kväll med BBQ på labbet. Vet att min faster Karin alltid säger att när män ska in i köket blir det alltid en prylsport. Tror jag fick se ett till exempel på detta… Se filmen nedan.

 Halvmara

Lördagsmorgonen vaknade jag rätt sent efter gårdagens strapatser. Blev lite inspirerad av alla Göteborgsvarvet inlägg i sociala medier så bestämde mig för en lång löptur. Jag hade nämligen ett turistmål kvar på att göra listan, lagom 10 km hemifrån. Turistmålet var ett vattenfall. Inte så stort egentligen men ett klart trevligt ställe och ett fint mål för en löptur.

Jag springer självklart inte med mobilen så fick sno en google bild istället på vattenfallet.

Har skrivit om jojo-form tidigare här på bloggen. Efter Brasilianska mästerskapen har jag inte känt att det funnits så mycket tid till träning. Så därför är jag nere på botten igen. 21 kilometer är också det längsta jag sprungit här i Brasilien så det tog ut sin rätt. Blev duktigt sliten på slutet även fast tempot var lågt men ingen katastrof där under passet egentligen, bara lite trött.

Det som hände efter är mer oförklarligt. Vet inte om det var någon typ av vätskebrist som slog till men efter jag duschat var jag helt däckad. Kunde knappt ta mig 300 meter till affären och köpa mat. Bultande huvudvärk och kraftlösa ben. Jag tvingade i mig mat och vatten men ville helst bara ligga och sova.

Social dans

Med dagens löpning och efterföljande illamående så kändes kvällens inplanerade aktivitet som en dålig idé. Jag hade tidigare planerat med en kille från labbet att gå på en dansfest. Hans dansskola fyllde 25 år och det skulle firas med dans och partaj. Tanken var att jag skulle få testa på att dansa lite samba utanför kurslokalens trygga väggar. Jag insåg att detta var min sista chans i Brasilien så det var egentligen inget alternativ att ställa in. Det var bara bita ihop och köra.

Väl på festen fungerade det såhär; Den mest populära pardansen i Brasilien är Forró. På många sett väldigt jämförbar med bugg i Svergie. Både till popularitet och hur det faktiskt dansas, det finns klara likheter. Så Forró hade sitt egna dansgolv med liveband. Sen på dansgolv nummer två var det den en DJ som spelade alla möjlig sorts musik till andra danser. Det var samba, salsa, tango, zouk och några till jag inte kommer ihåg namnet på. Så det var problem ett, känna igen samba musik. För mig lät allt som samma latinamerikanska musik. Tur var hade jag min guide med mig som kunde säga NU, SAMBA!

Sen kom problem två, bjuda upp. Jag kan tycka att bjuda upp i Sverige  ibland är lite jobbigt men där vet jag att jag kan språket och dansen väl. Här var jag en rookie på båda delarna. Så att då gå fram till vilt främmande människa krävde lite mod. Här hjälpte min guide till igen med en härlig “spraka ungen ur boet”-taktik, med kraft puttade mig mot lämpliga partners om jag tvekade för en sekund. Det gällde ju att passa på när det väl var samba då fick man inte tveka. Så det blev flertalet danser som alla gick mer eller mindre bra.  Litet videoklipp nedan.

 

Sen kunde jag inte låta bli att testa dansa bugg också, eller någon mix blev det. Jag dansa bugg de jag dansa med följde med på bästa sätt. Gick faktiskt rätt bra. Forró är som sagt rätt likt och även salsa har sina likheter så de dansanta damerna förstod och vi hade roligt. Framåt slutet av kvällen hann jag även med att lära mig grunderna i Forró. Eftersom de, som sagt, har sina likheter med buggen så kunde jag rätt snabbt plocka upp till en hyfsad nivå om jag får säga det själv.

Summa summarum, väldigt roligt att jag tog mig hit, trots huvudvärk. Kul att testa också väldigt roligt att kolla på andra riktigt duktiga dansare som var på plats.

En sista orientering

Lördags kvällen blev sen och söndags morgonen var planerad tidig så med tre timmars sömn gav jag mig iväg för att köra en sista orientering i Brasilien. En träning med den lokala klubben är i stan. En medeldistans i stadsmiljö. (Länk till karta). Var sisådär spännande och med fortfarande huvudvärk, trötta ben och sömnbrist. Tog mig igenom i alla fall. Fick chansen att säga adjö till mina orienteringsvänner så det var väl en trevlig start på söndagen.

Efter orienteringen så begav jag mig hem, åt lite mat och sov några timmar. Helt slut! Efter jag sovit några timmar kom jag tillbaka till livet och kunde ta mig en promenad i solnedgången. Väldigt vackert och kändes som en värdig sista helg i Brasilien.

/Robert som dansar till sista refrängen

 

Kommentarer(0)

Minha familia brasileira

20 maj, 2018

Fortsätter med gamla stories.

Efter Iguazú äventyret runt första maj blev det inte mycket kvar av veckan. Två dagar i skolan sen var det helg igen. Denna helg blev däremot rätt lugn. Var bjuden på en födelsedagsfest med en av tjejerna från som jag träffade  under en vandring i början av mars. Så lördags kvällen bar det av till Lagoa da Conceição, detta är en liten paradisby bara några km från själva staden. Här bor utbytesstudenter och turister väldigt få Brasilianare som jag har förstått det.

I Lagoa kan man ha apor i trädgården, inget konstigt.

På festen vad det mestadels andra utbytesstudenter och några brasilianare. Så huvudspråket för kvällen var faktiskt engelska även om det pratades både portugisiska, tyska, franska och spanska med. Tror det aldrig hänt tidigare här i Brasilien. Så det var rätt trevligt att få förstå det mesta.

Blev också rätt uppenbart att jag levt långt ifrån det vanliga livet för en utbytesstudent i Florianópolis. Det flesta tyckte kurserna var otroligt simpla och tog väldigt lite tid. Så det ersattes istället med en väldans massa fester. Det var faktiskt flera som svarade “Mest Caipirinha” (en brasiliansk drink) när man frågade vad det studerade här. Jag har ju kört mina 40 timmars veckor och sen utforskat på helgerna och är väldigt nöjd med det upplägget.

Sen var det inte så mycket mer att rapportera från denna helg. Så vi flyttar oss framåt till nästa vecka.

Vecka 19

Veckan började stark med telefonmöte och sen anställning till hösten. Detta firades sen med en 50 timmars vecka på labbet! Exjobbet behövde bli färdigt nu och det krävdes sina timmar. Sen till helgen så hade Amilcare, min 58-årige orienteringsguide som inte kan engelska, bokat in att vi skulle iväg och resa. Vi skulle inte orientera utan bara turista. Hade fått lite namn på städer vi skulle kolla på men inte så mycket mer info. Blir spännande tänkte jag och så åkte vi iväg.

Balneário Camboriú

Första stoppet var en sommarstad, Balneário Camboriú, där många hade lägenheter för semestrar och liknande. Enligt Wikipedia ca 100 000 året runt boende men över miljonen under sommarhalvåret. Nu är det höst här så just nu var det lite folk på gatorna. I jämförelse med svenska pittoreska sommarstäder som Lysekil och Öregrund eller för den delen hela Stockholms skärgård så var detta något helt annat. Stora skyskrapor så alla kunde få bo nära vattnet och riktigt storstads känsla. Det var nästan lite kusligt nu när gatorna var tomma.

Det blev inga bra egna bilder från Balneário Camboriú, så denna bild är snodd.

Blumenau

Resan fortsatte sen till den tyskkoloniserade staden Blumenau. Det är ett väldigt spännande fakta om alla Brasilianska städer. Det är otroligt viktigt vilken typ av kolonisering man han och det skiljer sig från stad till stad. Vilket påverkar hur staden ser ut och vilken kultur man har. Speciellt i de halvstora städerna syns detta tydligt.

I Blumenau hade de verkligen tagit fasta på sin tyska sida så många hus såg ut som på bilden nedan. På radion spelades tysk musik och stadens största happening var en oktoberfest. Vi käkade bara lunch här sen begav vi oss vidare.

Blumenau bjöd på mängder av sådana här hus.

Guaramirim

Nästa stopp var den lilla lilla staden Guaramirim. Anledningen att vi stanna här var för att detta var Amilcares hemstad och också staden där hans mamma bodde. Så helt plötsligt stod vi på mammas uppfart, det var här vi skulle spendera natten, även hans syster med man bodde där. Ingen kunde engelska så vi fick fortsätta med min mästerliga portugisiska.

I denna region av Brasilien så är det två typer av jordbruk, det odlas ris och bananer. Så självklart så hade de ett bananträd i trädgården, inget konstigt med det.

Jag och bananträdet.
Det hade även en kaffebuske i trädgården. Så här är årets skörd på torkning.

Joinville

Söndagen var morsdag här i Brasilien. Då skulle självklart hela familjen samlas runt deras 85-årige mamma. Så på söndagsmorgonen så gav vi oss iväg allesammans.  Vi åkte till staden Joinville för att möta upp resten av familjen. Vilket innehöll barn, barnbarn och respektive samt barnbarns pojkvän med hans familj, totalt 14 st. I denna stora skara pratade bara det yngsta barnbarnet, 13 år, lite engelska. Bara grundläggande fraser, så det var bara att fortsätta med min starka portugisiska!

Händelsen för dagen var en båttur och här nedan ser ni vårat fina familjefoto…  Vi enades om att detta var min brasilianska familj, “minha familia brasileira”. Barnbarns pojkvän med hans familj, saknades på fotot.

Minha familia brasileira, från övre raden vänster har vi: Son, barnbarn, sons fru, barnbarn, mamma, son, sons fru. Nedre raden: Dotters man, dotter, ROBERT, barnbarn, son.

São Francisco do Sul

Båten tog oss till en av Brasiliens äldsta städer São Francisco do Sul som är grundat på 1658 av Portugisiska kolonisatörer. Brasilianarna var väldigt facinerade över att något kan vara så gammalt som 350 år. Jag själv var inte så imponerade över det faktumet, det händer varje dag i Sverige. Domkyrkan i Uppsala är som exempel 580 år gammal. Lite fint var det i alla fall, vi han även med ett museum med båtar innan det var dags att vända hem.

Den 350 år gamla kyrkan i São Francisco do Sul.

 

Sen kom vi tillbaka till Joinville med båten, sade adjö till min brasilianska familj och begav oss hem till Florianópolis.

Presentationen

För att sen krydda den historia lite extra. På måndagen så hade jag min exjobbspresentation på labbet. Inte den riktiga, den är i Sverige, utan mest en presentation för skojs skull innan jag lämnar. Detta hade jag och Amilcare pratat om i bilen. Jag berättade att den skulle vara på engelska så antog att han inte var så intresserad. När sen jag står där på måndagsmorgonen får jag ett “Bom dia” (god morgon) 5 minuter innan presentationen startar. Jag svarar bom dia tillbaka och tänker inte mycket mer på det, kör min presentation. När jag sen är klar läser jag mobilen igen. Amilcare, ville ju precis som alla stöttande föräldrar vara där på presentationen, även fast de inte förstår någonting av den. Han hade där på morgonkvisten dock svårt att hitta men sprang runt och leta på campus. Det hade han skrivit när jag redan börjat presentationen så kunde inte hjälpa han. Men ja, tanken var fin i alla fall. Han ville överraska mig sa han.

Ja som sagt, verkar som jag fått en brasiliansk familj som jag bara knappt kan prata med. Vilken upplevelse!

/Robert, nästan adopterad

Kommentarer(3)

Foz do Iguaçu

14 maj, 2018

Det mesta i detta inlägg är en gammal historia men kan inte undgå att börja med lite nutid. I måndags blev det helt klart att jag kommer flytta till Hudiksvall i höst och börja jobba på Hudiksvalls hydraulik kluster. Det är en traineetjänst med preliminärt två olika företagsplaceringar på HIAB och Sunfab. Ett väldigt unikt upplägg det har i Hudiksvall med ett företagskluster med olika företag inom området hydraulik som hjälper varandra. För även om allt är hydraulik så är konkurrensen mellan dem rätt liten. Så jag kommer vara anställd av klusterverksamheten ett år och flytta lite emellan/se och lära/nätverka. Ska bli väldigt spännande. Troligtvis kommer jag vara inblandad i deras forskningsprojekt de har tillsammans med Linköpings universitet vilket också känns riktigt roligt och utmanande.  Hudiksvall är Svergies klart hydrauliktätaste stad, nu är inte invånare antalet så stort men tror det blir perfekt för en hydraulikingenjör.

Men kort sagt, allt känns toppen! Har inte alltid varit så enkelt att söka jobb här ifrån Brasilien, så väldigt nöjd med att det är klart. Detta firades sen med en 50 timmars vecka med exjobb. Nu är det slutspurt! Imorgon kommer jag presentera exjobbet för grabbarna på labbet.

27 april- 2 maj

Så nu rör vi oss tillbaka lite i tiden. 1 maj är en ledig dag för arbetarrörelsen även här i Brasilien, det är en internationell dag som finns i många länder världen över för arbetarklassen. Nu har många i Sverige glömt bort just den detaljen och fokuserar mera på valborg.

Gillar denna bild, så var tvungen att ta med den.

Nu hade jag inte den minsta plan på att göra något demonstrerande utan var mest glad över att det blev en klämdag och långhelg. Det måste utnyttjas! Några veckor tidigare hade jag skrivit i en facebookgrupp för utbytesstudenter och sökt efter resekompisar. Jag var sugen på att åka denna helg och ville åka till Iguazúfallen. Fallen är på något sätt världens största, inte världens största vattenfall, inte mest vattenmängd men typ världens största vattenfallssystem… Oklart men mäktigt, sevärt och relativt nära här i Brasilien, det stod på att-göra-listan. Det tog någon timme innan en tjej svara på min facebookannons. Det var en grupp som redan hade planerat en resa. Det var nio st men hade tio platser så jag fick gärna följa med. PERFEKT! Enkelt behöver inte ens tänka, bara glida med!

Här är helgens crew.

Alla i gruppen var också utbytesstudenter; fem st från Mexiko, två st från Colombia, en från Chile samt en fransk-kanadensare. Alla dessa talade mest spanska, även kanadensaren som bott i Mexiko ett längre tag, så spanska var språket för resan. ATTANS, jag som just börjar få kläm på portugisiskan.

Portugisiska har mycket gemensamt med spanska, skulle tro att danska-svenska är bästa liknelsen. Det är definitivt mer skillnad än svenska-norska. Alla dessa utbytesstudenter hade gått någon typ av kurs i portugisiska för att kunna studera här men det var rätt så lätt sa de. Har aldrig hört talats om en svensk som går en norskakurs, så måste vara mer skillnad.

För mig så kändes det i alla fall som jag flyttades tillbaka en månad i utvecklingen. Till då jag bara lyckades snappa upp  enstaka ord men inte hela meningar.  Jaja, de flesta av dem kunde engelska också, mer eller mindre. Några talade ingen engelska alls medans tjejen från Chile, hon som kontakta mig, var tolkstudent och pratade exemplarisk spanska, portugisiska och engelska. Otroligt praktiskt att ha med på resan, flytande på alla språk man kunde tänkas behöva. En stjärna!

Dag 1, 27 april

Kl 9:00 var det avfärd med våra två hyrbilar. Jag har ibland tyckt att brassarna är lite manjana manjana med tid. Det skulle rätt snabbt visas sig att det finns värre… Hade fått en liten hint kvällen innan:

“We will meet at 9am in front of the Santander Bank. And we will be living at 10am approx, because we are latinos and there’s always somebody late “

Trots hinten så kom jag, svensk som jag är, dit ~8:50. Man vill inte vara sen när man ska möta nya människor. Klockan gick till 9:15 innan andra person kom och någon gång runt 10 snåret var alla på plats. Men inte ska man åka för det. Då skulle det diskuteras, provköras lite med hyrbilarna, packas in, packas om, och så när man tror att alla är redo då ska någon köpa sig en kopp kaffe. Så någon gång kl 10:50 så äntligen rullade bilarna.

Vi ville inte blanda kulturer allt för mycket så vi lassade in Mexikanerna i sin egen bil och vi övriga i den andra. Det betydde att i min bil så hade vi två förare. Kanadensaren som aldrig kört med manuell växellåda samt Colombianen som använde tutan lika ofta som blinkersen, och då var han inte dålig på att blinka, han gilla bara att tuta.   Lärde mig massvis av nya tillfällen att tuta under resan. Man kan tuta för att man är arg, för att man är glad, för att man gör en omkörning, för att man tänker skita i högerregeln, för att det är en skymd korsning, för att… Nej jag vet faktiskt inte riktigt varför han tuta alla gånger men tuta gjorde han.

Dagens mål var inte att åka hela vägen till Iguazú utan idag skulle vi bara första 300 km till Curitiba.  Curitiba är en storstad med 1,9 miljoner invånare. Så när vi ändå var ute och reste så tänkte vi stanna till här. När vi kom fram till Curitiba så visade sig resans andra kulturkrock. Det hade inte bara en annan tidsuppfattning det var också väldigt snåla. För dem så var det väldigt dyrt här i Brasilien, så alla beslut skulle tas med noga eftertanke. Personligen tycker jag det mesta här är billigt/normalt så tar ofta första bästa. T.ex. Vi vill parkera mitt i centrum. Vi cirkulerar ett tag för att hitta en P-plats, när vi äntligen hittar en ledig då är den för dyr så vi letar vidare… Ibland ville jag bara betala så vi kunde fortsätta resan men det var på deras villkor så man fick glida med. Fick andas lite lugnt försöka känna deras tidlösa livstillvaro, ingen stress, tillslut hittar man en billig och ledig P-plats.

Vi gjorde lite sightseeing innan vi begav oss ut för att gå på klubb på kvällen.

Oklar sightseeing.

Dag 2, 28 april

Efter en bakismorgon och projektet att få tio personer på gång så ger vi oss iväg för en dag med turistande i Curitiba. Vi besöker stadens park, moderna museet, samt ett utkikstorn framåt kvällen. Finns egentligen inget jätte nämnvärt att säga så vi snabbspolar med lite bilder bara.

Stadsparken
Moderna museet.
Skyline Curitiba.

Dag 3, 29 april

Idag ska vi ta oss till Iguazú, närmare 700 km så det blev en heldag i bil. Nu behöver det inte vara helt odramatiskt. För är man lite för många ungdomar utan körvett kan man ju leka lite längst vägen. Hur snabbt går en Chevrolet Onix (en liten skitbil)? 175 km/h i nedförbacke är svaret för er som undra. Det övriga tyckte detta var jätteroligt medans jag starkt ogilla detta.

Efter en heldag i bil, hungrig och vansinneskörningar funderade jag starkt på att boka en flygbiljett hem. Gjorde för ont i min stora kropp inträngd i denna lilla bil tillsammans med folk som ibland inte borde köra bil. Så när vi väl anlände så på kvällen så var jag inte på mitt bästa humör. När vi sen kom till boendet så visade det sig vara ett riktigt råttbo. Vad hade man förväntat sig om man tar stans billigaste? Fortfarande irriterad så var jag bra sugen på att checka in på närmaste hotell. I denna turiststad fanns det gott om dem, men jag andades lugnt, bet ihop och lite googlingar senare så hittade vi ett annat hostel. För vi var alla överens om att det första var visserligen billigt men inte bra. Vi kollade in stället, det var lite dyrt… Men då kommer man till det fina med att vara tio stycken då kan man både pruta samt abonnera en hel sovsal och få nyckeln för sig själva. Så efter lite prisdiskussioner så fick vi ner priset och alla var nöjda. Även jag, speciellt när vi någon timme senare fått äta lite.

Dag 4, 30 april

Äntligen skulle vi få se vattenfallen, planen med hela resan.  Iguazúfallen och dess naturreservat ligger både i Brasilien (20%) samt i Argentina (80%). Planen var en dag på vardera sida. Några tyckte det var lite dyrt att gå båda dagarna så de valde en av dagarna medans jag glatt betalade två gånger. Första dagen så var det Brasilianska sidan. Som naturupplevelse skulle jag säga att detta var ett kasst äventyr. Man blev bussad från entrén till en stig. Stigen gick sen längst bergssidan 1,5 km innan man fick ta sig tillbaka med bussen. Klart! På denna jättebreda, välskötta stig så passerade man tio-talet utkiksplatser över vattenfallen. Stigen delade man med ett tusental andra människor. Vid varje utkiksplats var det ett mindre slagsmål för att kunna ta sig en selfie. För här blir resans tredje kulturella skillnad väldigt tydlig. Detta har jag sett tidigare här i Sydamerika också. Sättet man turistar här idag är att man ska ta sig till kända platser som man ser på vykort etc. sen ska man ta sig en bild med dig själv i förgrunden. Selfie eller med hjälp av någon annan och du ska inte bara ta en sådan bild utan helst 10 st, var 10’e meter.

Jag själv är rätt nöjd med att ta kanske 10 bilder på det vackraste ställena på en dag, så man kommer ihåg. Är det väldigt vackert kanske jag slår till med 40. Någon selfie kanske är kul.

Tog lite bilder i alla fall.

Vattenfall!
Åhh så söt…. NEJ! Äckliga förmänskligade djur som kunde öppna dragkedjor och sno kakor som det vore helt naturligt, såg det hända och gillade dem inte.
I väntan på det övriga hann jag med att tämja fyra st fjärilar.

Förutom Argentina och Brasilien så ligger även gränsen till Paraguay här. Så på kvällen begav vi oss till Marco das Três Fronteiras som är ett landmärke från Brasilianska sidan där man kan se alla på samma gång. Nu var vi där på kvällen så vi såg vare sig Argentina eller Paraguay eftersom det var mörkt men det vi såg var en dansförställning med lite lokala danser från varje land. Riktigt kul att få se massor med bra dans! Efter det fick man fotas med dansarna, självklart ville vi göra det. Som längst i gänget fick jag rollen som flaghållare!

Dag 5, 1 maj

Idag återigen mot fallen, denna gång från Argentinska sidan. För att ta oss dit så har vi en buss från vårat hostel, smidigast så. Våran chaufför hade allt förberett för gränspassagen mm. Så blev vi avsläppta vid entrén och skulle bli upphämtade 8 timmar senare. Lång tid kan man tycka men vi hann faktiskt inte med allt vi ville här. För denna sida hade mycket mer av naturupplevelser. Mycket stigar att gå, många fler platser att kolla på plus en bit att gå där emellan. Detta tog självklart en evinnerlig tid för mitt gäng med så många foton som skulle tas. Där emot var det helt ointresserade av stigdelen. Där ville jag gärna gå långsamt så man kanske kunde se någon rolig fågel, en ödla, kanske en sköldpadda eller den mikroskopiska chansen att se en jaguar. Men det gick ju att tajma bättre idag då jag kunde gå i förväg lite sakta.

Från den Argentinska sidan kommer det mesta av vattnet så här fick man mest kolla ner från toppen av vattenfallet, vilket gjorde att bilderna på vattenfallet blev inte lika fina men det fanns ju mycket annat att se istället så det vägde upp.

En spännande fågel jag fick peka ut åt det andra.
En alligator vilade lite på stranden, samt en simmandes mellan den och båten.

Idag slog några av oss också till på en båttur in i vattenfallen. Det var rätt läckert, en redig dusch!


Kvällen blev sen tidig för att förberedda inför hemresan dagen efter.

Dag 6, 2 maj

Nu var det dags för den riktiga resdagen Iguazú-Florianópolis nästan 1000 km, likvärdigt Uppsala-Haparanda på sämre vägar. Kul! Vi hade bestämt oss för att börja resan kl 5. Så någon gång runt kl 6 rullade vi igång på riktigt efter både de ena och andra där på morgonkvisten. Sen gick det faktiskt bra. Det hade lugnat ner sig med buskörningar nu. Idag ville alla bara hem. Till och med lunchrasterna var rätt så effektiva idag. Så denna dag flöt på utan några vidare stories. Runt kl 21 kunde jag pusta ut hemma i lägenheten.

Men för att summera detta mastodont inlägg. Väldigt häftig resa, otroligt häftigt natur som man sällan får se. Roligt att se ännu en till kultur och lära känna ännu fler människor även om jag nästan dog inombords ibland så i slutändan var det så värt det och resan blev faktiskt väldigt billig. Det är nog bra för mig att testa att leva det lugna livet där allt löser sig också.

Sådan här resor får en att inse hur lätt det ibland är när man reser med likasinnade. T.ex. min allra bästa resepartner Martin Jansson, tror lätt vi kan ha nått upp till 100+ resdagar tillsammans även fast vi aldrig rest längre än 5 dagar i sträck. Jag och Martin vi pratar samma språk, vi är i samma ålder, vi har samma hobbys, samma utbildning, kommer båda från norra uppland, våra föräldrar har samma intressen, ja nästan allt är lika, till och med våra bröder är lika. Med Martin möter jag sällan några större bekymmer, vi tänker lika, vi vet hur varandra fungerar. Martin brukar klaga på att jag är 5 minuter sen ibland, han skulle pröva att hänga med lite Mexikaner så slutar han nog klaga.

Hur som helst Iguazú WOW vilken resa!

Det kommer mer, jag har fler stories på lager! Men ni kanske får vänta ett tag till.

/Robert, den stressade svensken 

Kommentarer(1)

Hitta äldre inlägg i arkivet.